Annelas hörna

Så var då pappa installerad i sin nya lägenhet. Det känns så bra att ha honom nära och veta att han är omhändertagen dygnet runt.
Det finns tio lägenheter på våningsplanet och personalen verkar väldigt bra och erfaren. Huset är nyrenoverat och det är fräscht och fint.
Pappa har inte flyttat på 30 år så det känns nog konstigt för honom och än så länge är han desorienterad och har inte riktigt klart för sig var han bor, vem som bor där och hur det är med Lundalägenheten. Har han betalat hyran, var ska han få mat ifrån, var bor jag, ska jag inte bo där med honom? Ibland förväxlar han mig med mamma och det känns hemskt. Han undrar hela tiden var hans plånbok är och räknar sina pengar om och om igen. Frågorna är många och de upprepas oavbrutet. Det gäller att ha tålamod och det är inte så lätt alla gånger. Men jag inbillar mig att ju fler gånger han får höra svaren, ju bättre blir det. Han har ju faktiskt inte varit här en vecka ens.
Jag åkte ner till Lund i söndags och vi började så smått tänka ut vad som skulle med i första svängen. Vi packade in i bilen och i tisdags styrde vi kosan norrut. Flytten upp gick bra, men när vi hade 6 mil kvar till Göteborg tyckte han att vi skulle vända och köra tillbaka till Lund. Men jag körde vidare och kände mig som en kidnappare.

Jag är där varje dag och hälsar på. Vi fikar och pratar och försöker reda ut begreppen. Jag tror att det ska hjälpa honom att förstå att han nu bor i Göteborg och att vi bor nära varandra och kan ses mycket oftare. Vi har satt alla foton i hyllan tillsammans med hans medaljer, fotoalbum och prydnadssaker som vi tog med från Lund. Tavlor har kommit upp på väggarna och favoritfåtöljen är på plats.
Men det är förstås helt andra saker som gör att man känner sig hemma. Jag hoppas att han snart finner sig tillrätta och att han ska känna sig trygg.
Detta har tagit på krafterna för min del och det är det enda som uppfyller min tillvaro nu. Jag känner mig stressad över att veta att han inte riktigt vet var han är och varje gång jag ska gå hem säger han: ”Kommer du i morgon? Inte förrän på eftermiddagen?” Och då känner jag hur det hugger i magtrakten och jag känner mig lite jagad.

Jag är så trött, så trött, men kan inte sova och huvudvärken verkar ha kommit för att stanna.
Jag har ont i hela kroppen som om jag tränat hårt och det känns som om jag höll på att bli förkyld.
Detta, tillsammans med besvikelsen över jobbet, som jag fick men ändå inte fick i garnbutiken och sjukskrivningen, som nu förlängts till mitten på mars, gör att också börjar svaja i tillvaron. Jag fick gå upp i dos i medicinen efter beskedet från garnbutiken och nu har jag fått lite sömnmedel också för att få vila lite. Men jag är lika trött när jag vaknar som när jag går och lägger mig – och inte har jag lust till nåt heller. Jag har inte stickat nåt på nästan två veckor.

Jag hoppas att vi – både pappa och jag – snart ska känna oss bättre.