Nu är det andra dagen på rad som jag vaknar med brinnande huvudvärk, öm i tänderna och ont ända ner i axlarna. Så pass att jag inte kunnat gå till jobbet, och då förstår man att det är illa. Jo,spänningshuvudvärk. Jag känner igen den och vi har träffats förut, men nu är det länge sedan. Den utlöses av stress och oro och på senaste tiden, när ändå mycket har löst sig till det bästa, är det pappa jag oroar mig över.
Han bor ensam i Lund och hans demens blir bara värre och värre. Han kan inte orientera sig i tid och rum ibland och han är allmänt förvirrad - somliga dagar mer än andra. Han har ju mycket hjälp av hemtjänsten, men de är inte där hela tiden.
Han ringer ibland och vet inte var han är och hur han ska komma hem. Ibland tror han att jag är mamma (hon dog för 5 år sedan) och det är det jobbigaste av allt. Jag saknar henne så oerhört och det river upp sår hela tiden.
Jag har nu beslutat mig för att söka plats på ett äldreboende här i stan, så att jag kan vara närmare honom och träffa honom oftare. Han behöver tillsyn och trygghet dygnet runt och det får han inte nu. Men det är så ledsamt.
