Annelas hörna

Nu har vi varit hos terapeuten 2 gånger och hon ställde allting på sin spets och tvingade fram känslor och att formulera med ord hur det är, har varit och kanske hur det kan bli längre fram.

Idag känner jag mig lite mer hoppfull än innan vi gick dit och jag tror att vi båda ändå vill försöka ändra våra konstiga beteenden, som vi tycks ha fastnat i och vi älskar faktiskt varandra, för det mesta.

Igår var jag tillbaka till "jobbet" och de välkomnade mig tillbaka och sa att de hade saknat mig. Det var roligt att höra.

Men jag är fortfarande jättetrött.

Stor nallekram och tack för alla kramar, tankar och fina, värmande ord jag fått av er. Ni ska veta att det värmde och styrkte mig när jag var så ledsen och arg.

Jag har inte varit på jobbet på 2 dagar nu och det beror på att jag inte har ork. Jag har mailat jobbet och förklarat varför och jag hoppas att jag får komma tillbaka när jag orkar.

Sedan jag brände ut mig för 5 år sedan (Herregud, jag trodde att jag skulle vara sjukskriven i 3 veckor!) har hela familjen haft det jobbigt, men på något vis har pojkarna klarat det bäst. De har förstått när jag varit ledsen och trött och tröstat och kommit med kaffe och varit omtänksamma på alla vis.
Maken har haft betydligt svårare för det här med att förstå hur jag känt och mer irriterat sig över praktiska saker än bekymrat sig över mig. Jag kan ge många exempel på det men det värsta och som sårade mig mest var när han i år glömde min födelsedag och sedan inte låtsades om det. (Han skämdes väl)
När det blivit fel eller han blivit sur har han gett mig "the silent treatment", dvs. tigit och det kan pågå i flera dagar eller veckor. Jag mår naturligtvis inte bättre av detta utan raka motsatsen. Därför har jag alltid tagit första steget till att reda upp situationen när jag inte stått ut längre (det längsta jag klarat är 2 veckor), men nu har jag fått nog. Nu räcker det!

Jag är inte en typ-A människa för inget och jag har alltid sett det som min uppgift att se till att alla ska ha det bra, må bra och vara glada. Men under den här tiden har jag bl.a insett att det inte är mitt jobb och att var och en har ansvar för sitt liv.
Nu har jag gett maken ett ultimatum: Antingen går han med till en familjeterapeut eller så tar jag ut skilsmässa.
Jag har ordnat en tid i eftermiddag hos en terapeut och han har bestämt sig för att gå med.
Vi får se vad som kan komma ut av det. Jag är inte beredd att längre vara ensam i en tvåsamhet - då är jag hellre ensam ensam och jag vet att jag kan det.