Oj, oj en sån pärs det var.
När vi skulle ge oss iväg idag så kunde jag inte hitta transportväskan. Jag letade och letade där den borde vara, men nää...ingen väska nånstans...och tiden gick. "Jag får ta henne i en vanlig väska" tänkte jag, men då måste ju selen på. Shiva brukar inte ha sele på sig, så hon var inte alls med på noterna. Efter ett nästan-slagsmål, där S. ormade sig och höll på, var selen på och katten i väskan.
Javisst,ja. Försäkringspapperna...leta och bläddra i pärmar (varför gör jag inte sånt här kvällen före?) och se...jag hittade dem. Bilen stod parkerad ett kvarter bort och jag gick, Shiva försökte kräla ut ur väskan och hon blev tyngre och tyngre (5 kg). Jag kände hur jag började svettas och hela jag var som en fiolsträng.
In i bilen och försöka få Shiva att stanna kvar i väskan. Hon var minst lika stressad som jag. Jag körde genom stan och alla trafikljus hade bestämt sig att slå över till rött när jag kom. Shiva ålade sig och jag motade tillbaka med ena handen. Hon lugnade sig lite och jag fick styra med en hand och klia katten med den andra. Lite svårt att växla blev det, men det gick.
Rätt som det är lyckas hon ta sig ur selen (hur gick det till? ) och smet jamande bak i baksätet. Det var bara att låta henne vara där tills vi kom fram.
Fick en parkeringsplats mitt framför kliniken, men innan jag kunde betala (15:-/tim) måste jag fånga in katten, sätta på selen och gå till p-automaten och sedan tillbaka igen med parkeringslappen. 10 minuter sena. In och anmäla sig och be om ursäkt för förseningen - vi kom 10.40 istället för 10.30. "Det gör inget" sa snälla damen i receptionen, "här är det fullt upp. Sitt ner och vänta."
Shiva fick sitta i mitt knä och då blev hon lite lugnare, men hon andades som om hon sprungit 100 m på tid. Kl. 11.20 fick vi komma in och träffa veterinären, som vägde och tittade på kala fläcken på benet och lilla såret vid munnen. Men Shiva ville inte alls vara med. Hon ylade och t.o.m. fräste åt veterinären, så jag fick hålla och visa.
"Det ser ut som någon form av överkänslighet", sa hon, " och det brukar hänga samman med kosten". Hon rekommenderade sträng regim med nytt torrfoder, som brukade hjälpa, samt en liten kur kortison för att bryta klådan. OK, ut igen och vänta mera för att få betala. Klockan blev tjugo i tolv och tio i tolv och parkeringstiden hade gått ut 11.29. Under tiden kom Malte katt med sin husse. Malte hade fått en stor reva och hade antagligen varit i slagsmål. "Han är kastrerad och alldeles för snäll, så han får nog lite däng av de andra katterna", sa husse. En tjej kom in med världens sötaste lilla hundvalp. Han var 9 veckor och en korsning mellan cockerspaniel och släthårig tax! Skinnet var alldeles för stort och han fick sitta under mattes jacka. Underbart söt!!
"1175:-, tack!" Bara att se glad ut och betala. MEN...när jag tittar i börsen har jag fått med mig fel bankkort. Det som inte är ett betalkort. utan bara ett bankomatkort. Jag hade lite kontanter, men sedan var det ner i väskan igen för Shiva och vandra iväg till Bankomaten, ta ut pengar och tillbaka och betala. Genomsvettig var både jag och Shiva. Hon svettas om tassarna så det blir avtryck på veterinärens svarta galonbord. Ut igen till bilen 12.10...inga p-böter, puh...och ner med katten igen.
DÅ kommer en stor flyttbil och ställer sig mitt i gatan. Jag håller på att få ett spel. Jag skyndar mig att starta bilen så att de fattar att jag ska ut. Det gick OK med hjälp av flyttgubbarnas vinkande och sen körde vi äntligen hemåt. Shiva rymde ur selen och väskan igen i höjd med Ullevi, men lade sig på golvet i baksätet. Sedan låg hon där resten av resan.
När vi båda kom hem var vi helt slut - både hon och jag. Men nu kan det bara bli bättre.
Nytt foder (och inget annat) i 8 veckor och sedan se vad som hänt. Medicin varje dag - som hon spottade ut 2 gånger innan hon svalde.
Jag hoppas att hon blir bättre fort, för fler besök hos veterinären orkar jag inte på länge.
l
