29 maj 2008

Överkörd hare eller katt


Det händer mycket roliga saker när man är i tygbutiken. Idag kom det in en tjej som ville ha hjälp med en dräkt. Hon skulle vara med i en cykeltävling eller cykelrally och alla deltagare skulle vara utklädda till djur. Hon ville vara en överkörd hare eller katt. Vi fixade det med ett pälstyg och jag kan bara hålla tummarna för henne - hon kunde nämligen inte sy!!! Men entusiasmen var det inget fel på.

27 maj 2008

Bättre...

...känns det den här veckan och faktiskt lite ljusare. Jag stannade hemma hela förra veckan och det var nödvändigt. Jag var sååå trött och alldeles dränerad på energi kändes det som.

Nu har vi varit hos terapeuten 2 gånger och hon ställde allting på sin spets och tvingade fram känslor och att formulera med ord hur det är, har varit och kanske hur det kan bli längre fram.
Idag känner jag mig lite mer hoppfull än innan vi gick dit och jag tror att vi båda ändå vill försöka ändra våra konstiga beteenden, som vi tycks ha fastnat i och vi älskar faktiskt varandra, för det mesta.

Igår var jag tillbaka till "jobbet" och de välkomnade mig tillbaka och sa att de hade saknat mig. Det var roligt att höra.
Men jag är fortfarande jättetrött.


Stor nallekram och tack för alla kramar, tankar och fina, värmande ord jag fått av er. Ni ska veta att det värmde och styrkte mig när jag var så ledsen och arg.

21 maj 2008

SPAM och VIRUS och TROLL

Jag är med på en sticklista, (mailinglista för stickerskor) dit följande mail kom. Läs och ÖPPNA INTE mail med ämnet dear friends:

Det är en ny spam-våg som går och hemskingarna som spammar har hittat på ett nytt knep:- De sätter någon annans mailadress som avsändare, och så finns det inte så mycket man kan göra. Min jobbmail-adress är avsändare till en sån spamvåg just nu, men den skickas inte från min brevlåda. Alltså kan det dyka upp spam till folk i ens adressböcker som man inte alls skickat själv.Så var uppmärksam på ämnesraden! Skulle någon på den här listan verkligenskicka ett mail som heter "Dear friends"? Nej. Alltså ska du låta bli att öppna det. :D. Pratade med "mina datagubbar" idag och det arbetas mot den här vågen på flera fronter så låt oss hålla tummarna.

Själv fick jag ett mail idag om att ett meddelande inte kunde leveras till en adress, dit jag inte skrivit, utan lämnat en kommentar till adressatens blog.
Se upp!

20 maj 2008

"Det är mycket nu"


Jag har inte varit på jobbet på 2 dagar nu och det beror på att jag inte har ork. Jag har mailat jobbet och förklarat varför och jag hoppas att jag får komma tillbaka när jag orkar.

Sedan jag brände ut mig för 5 år sedan (Herregud, jag trodde att jag skulle vara sjukskriven i 3 veckor!) har hela familjen haft det jobbigt, men på något vis har pojkarna klarat det bäst. De har förstått när jag varit ledsen och trött och tröstat och kommit med kaffe och varit omtänksamma på alla vis.
Maken har haft betydligt svårare för det här med att förstå hur jag känt och mer irriterat sig över praktiska saker än bekymrat sig över mig. Jag kan ge många exempel på det men det värsta och som sårade mig mest var när han i år glömde min födelsedag och sedan inte låtsades om det. (Han skämdes väl)
När det blivit fel eller han blivit sur har han gett mig "the silent treatment", dvs. tigit och det kan pågå i flera dagar eller veckor. Jag mår naturligtvis inte bättre av detta utan raka motsatsen. Därför har jag alltid tagit första steget till att reda upp situationen när jag inte stått ut längre (det längsta jag klarat är 2 veckor), men nu har jag fått nog. Nu räcker det!

Jag är inte en typ-A människa för inget och jag har alltid sett det som min uppgift att se till att alla ska ha det bra, må bra och vara glada. Men under den här tiden har jag bl.a insett att det inte är mitt jobb och att var och en har ansvar för sitt liv.
Nu har jag gett maken ett ultimatum: Antingen går han med till en familjeterapeut eller så tar jag ut skilsmässa.
Jag har ordnat en tid i eftermiddag hos en terapeut och han har bestämt sig för att gå med.
Vi får se vad som kan komma ut av det. Jag är inte beredd att längre vara ensam i en tvåsamhet - då är jag hellre ensam ensam och jag vet att jag kan det.

19 maj 2008

Suckar igen

Idag är jag lite förkyld och inte på jobbet. Tänkte att jag skulle försöka rensa bort pappas flyttlådor.
Åh, vad jag är trött på alla dessa lådor som orsakar så mycket osämja i familjen. Jag har lust att bara kasta alltihop. Men lådorna är förstås bara droppen på något annat som legat och grott länge. Vad vet jag inte riktigt eftersom kommunikationen inte finns just nu.
Men jag ska söka hjälp och se om det kan bli bättre - om inte, så vet jag inte vad som händer - eller rättare sagt det vet jag, för så här kan jag inte leva längre. Jag känner mig ensam och ledsen.

17 maj 2008

Kloka barn

Ibland blir jag så förundrad över att jag fått så kloka barn.
Idag pratade jag och H. om kolonin och hur den ser ut. "Den ser ut som skit", sa jag. Det syntes förstås att jag blev ledsen över alltihop. Han undrade vad som måste göras och föreslog att jag skulle skriva en lista över vad som behöver göras och sätta på kylen så att de vet vad jag behöver hjälp med. Och sedan själv börja med det lättaste. Att strukturera upp det lite.
Tänk att jag fått så kloka barn - och snälla!


Uppdatering: Det här kom från en odlarkamrat i föreningen:

"Hej!
Jag vill bara säga att du har mitt fulla stöd!
Vi får inte vara för hårda mot varandra. "

15 maj 2008

Till den det vederbör!!

Idag surnade jag till rejält vid tanken på att folk skällt ut min granne, för att de tycker att min lott är lite misskött. Jag skrev ett brev och skickade till alla som är med på min mailinglista och resten tänker jag lägga i min brevlåda för alla att ta ett ex. Kanske blev det lite vasst, men så här blev det:

Till den det vederbör!

Jag har fått veta av min granne, X X, att ett antal personer kommit till honom och beklagat sig och skällt på honom för att min lott ser så bedrövlig ut.
Jag förstår inte hur man tänker om man går till honom istället för att prata med mig personligen. Han har ju sannerligen nog med sin egen lott och inte ett dugg med min lott att göra.
Jag är lätt att nå. Jag har delat ut mitt telefonnummer, min adress och min e-postadress till alla sedan jag blev medlem och sekreterare i styrelsen, så det kan inte bero på man inte kan få tag i mig.
Jag har varit sjukskriven länge och är det fortfarande, men min sjukdom är inget som syns på utsidan. Jag köpte kolonilotten för att ha den som rekreation och lite terapi, men orkar inte alltid hålla den i trim så som jag skulle vilja. Förra sommaren började vi dränera lotten, men eftersom det regnade i stora mängder, blev arbetet inte klart. Jag orkar inte slutföra det själv utan är beroende av min familj och när de kan hjälpa mig. Innan dräneringen är klar är det inte lönt att börja med anläggning av resten.
Jag har mycket omkring mig nu i mitt privatliv och har vare sig hunnit eller orkat arbeta med lotten. I styrelsen har vi lagt ner mycket tid på att försöka styra upp allt och att försöka få till de förändringar i föreningen som både vi och medlemmarna anser ska komma till stånd. Att vara sekreterare i en förening tar tid och då är det något annat som får stryka på foten.
Jag måste få ta det i min takt om jag ska må bra och inte när någon annan anser att det bör göras.
Jag vet precis hur det ska se ut så småningom och hur jag ska nå det resultatet, men inte när.
Men under tiden kommer det kanske inte att se ut som du vill att det ska se ut och jag kommer heller inte att odla det som du kanske anser att man bör odla. Jag tänker göra det på mitt sätt och i mitt tempo.

Så har du klagomål, lägg en lapp i min brevlåda (med ditt namn på) eller skicka mig ett brev, men låt min granne vara i fred.
Om du inte vill se min lott, så finns ju alltid alternativet att titta bort.

Hälsningar

Efteråt kändes det mycket bättre.

14 maj 2008

TACK...

Klicka på bilden och läs mer. Jag har en sån här på balkongen, fast en mindre.

...alla bloggvänner för kloka ord och omtanke.

Jag tog en paus på 2 dagar och vilade mig och sedan kändes det mycket bättre. Nu har jag lärt mig att åtminstone prioritera på kort sikt.

Vad gäller alla flyttlådorna så står de kvar, men de är inte lika många. Jag öppnar en lite då och då och försöker placera ut alla saker. Lite har ju pappa fått till sin lägenhet, men det är mycket kvar. Antagligen får det mesta upp på vinden (haha, där är redan fullt) och lite ska jag sälja av.


På jobbet känns det mycket bättre nu och jag lär mig saker varje dag. Jag har t.o.m. lärt mig lite priser och att hitta i den enorma butiken, där det finns allt som man kan tänka. Jag känner mig lite mer hemma för varje dag och nu har jag börjat cykla dit också. Det känns bra!
I morgon förmiddag ska jag på en kort intervju på Knapp-Carlsson och det ska bli rätt så spännande.
Fast jag vet att där kan det vara väldigt stressigt och mycket folk. I tygbutiken kan det också vara det men där är arbetet mera omväxlande (tror jag). Vi får se vad det är de behöver på Knapp-Carlsson.
Jag skulle behöva en anställning snart för att inte bli utesluten ur A-kassan. Jag har i september varit sjukskriven i 5 år och då får man inte vara med längre.

Men det största stressmomentet är nu kolonilotten. Där har jag inte tagit tag i nåt och det värsta är att folk börjat gå på min trevlige granne och skälla på honom för att min lott är så misskött.
Hur tänker folk? Själv har han en minutiöst skött lott med snörräta gångar och gräsplätt som ser ut som en golfgreen.
Igår hade jag funderingar på att ta mig dit och luka, men åkte istället till pappa och tog med honom till Delsjön för en fikastund på kaffestugan Lyckan. Pappa var på så gott humör och vi satt och myste i solskenet en timme minst.

I helgen som gick var det Lisebergs trädgårdsdagar och jag var förstås där. Jag tog lite lotter och VANN. Hos Rosensällskapet vann jag en påse rosenskorpor - det skulle vara bakade på rosensocker (strösocker blandat med rosenblad) men de smakade som vanliga mandelskorpor.
Men jag vann också en rosa Buddleja eller fjärilsbuske och en blå japansk akleja i Lisebergs egen monter. De ska få komma ut i kolonin så fort det blir läge.

06 maj 2008

Nu har det gått några dagar igen utan något skrivet i bloggen, och det har sina orsaker.
Jag känner mig så stressad och som vanligt vill jag göra allt på en gång och glömmer att jag inte har några marginaler. Jag försöker att inte stressa upp mig men ibland känns det som om det inte är jag som styr över det. Just nu är det mycket som jag kan jaga upp mig över fast jag på utsidan kan verka väldigt glad och harmonisk så blir jag nästan handlingsförlamad av allt som jag ”måste och borde” göra.

Vårt vardagsrum är till hälften fyllt med flyttlådor och det är inte för att vi skall flytta utan det är lådor från pappas lägenhet, som vi tömde för en vecka sedan. Lite har pappa fått med sig till sitt nya boende (varför tycker jag att det är ett sånt konstigt ord?), men det mesta står alltså i vårt vardagsrum. Det är saker med affektionsvärde och det mesta vill jag ha kvar, men vart ska det ta vägen. Köksskåp är fulla, två vindsförråd är till bristningsgränsen packade och jag vill inte ge bort det till ”hednamissionen” eller sälja det. Jag vill ha det kvar! Men vart ska det ta vägen!!?? Bara jag ser det blir jag stressad och mannen också. Jag började försöka tömma en låda och fick tag i lådan från skrivbordet. Alla foton och alla födelsedagskort och vykort som mamma sparat låg där och då började tårarna trilla. Jag stoppade snabbt tillbaka allt i lådan och där ligger det kvar. Jag önskar att det varit möjligt att någon annan kunde tömma lådorna, men det är ju mina saker och jag måste vara med och besluta om vad som ska hända med dem.

Jag har min koloni som just för tillfället ser ut som skrutt och jag känner pressen från mig själv och grannarna att göra den i ordning. Förra sommaren grävdes lotten upp och dräneringsrör lades ner av mina pojkar och mannen, men eftersom det regnade så mycket hela sommaren, så blev det inte klart och nu ser det ut som en vildvuxen ödetomt fylld med ogräs, maskrosor och en och annan vilsen tulpan.. Jag vill så gärna att det ska vara fint och jag vet precis hur jag vill ha det, men just nu verkar det som ett oöverstigligt hinder att få det dithän. Dessutom borde (där har vi det igen) jag som nyvald sekreterare i föreningen i föreningen ha en representativ lott.

Praktikplatsen jag har skaffat mig är trevlig, men det är alltid en stor anspänning att komma till en ny arbetsplats där man inte känner någon och inte känner till rutinerna. Då pratar jag inte om när det är kafferast och hur man hanterar kassan utan det sociala spelet och det outsagda, personalen emellan, hur man förväntas vara och bete sig och vilka som är kompisar och vilka som inte tål varandra, vilka som har ”hög” status och vilka som inte har det. Allt detta tar så mycket energi från mig och även om det är roligt och alla är vänliga och hjälpsamma så är jag dödstrött varje dag. Dränerad.

I morse vaknade jag med hemsk huvudvärk och när kaffebönorna i burken var slut så brast det. Jag orkade inte röra mig ur fläcken, och ringde till Myrins och sa att jag inte kunde komma idag.
Nu sitter jag i soffan och ömkar mig och dricker grönt the med lime och ingefära och det smakar inte ens i närheten av en kopp Zoegas.
Jag har också sagt nej till flera personer som vill att jag ska sy till dem och jag försöker att inte ta på mig mer jobb men det verkar bara att bli mer och mer istället för mindre och mindre.
Jag är trött.

Senare inlägg Äldre inlägg Startsida