Nu har det gått några dagar igen utan något skrivet i bloggen, och det har sina orsaker.
Jag känner mig så stressad och som vanligt vill jag göra allt på en gång och glömmer att jag inte har några marginaler. Jag försöker att inte stressa upp mig men ibland känns det som om det inte är jag som styr över det. Just nu är det mycket som jag kan jaga upp mig över fast jag på utsidan kan verka väldigt glad och harmonisk så blir jag nästan handlingsförlamad av allt som jag ”måste och borde” göra.
Vårt vardagsrum är till hälften fyllt med flyttlådor och det är inte för att vi skall flytta utan det är lådor från pappas lägenhet, som vi tömde för en vecka sedan. Lite har pappa fått med sig till sitt nya boende (varför tycker jag att det är ett sånt konstigt ord?), men det mesta står alltså i vårt vardagsrum. Det är saker med affektionsvärde och det mesta vill jag ha kvar, men vart ska det ta vägen. Köksskåp är fulla, två vindsförråd är till bristningsgränsen packade och jag vill inte ge bort det till ”hednamissionen” eller sälja det. Jag vill ha det kvar! Men vart ska det ta vägen!!?? Bara jag ser det blir jag stressad och mannen också. Jag började försöka tömma en låda och fick tag i lådan från skrivbordet. Alla foton och alla födelsedagskort och vykort som mamma sparat låg där och då började tårarna trilla. Jag stoppade snabbt tillbaka allt i lådan och där ligger det kvar. Jag önskar att det varit möjligt att någon annan kunde tömma lådorna, men det är ju mina saker och jag måste vara med och besluta om vad som ska hända med dem.
Jag har min koloni som just för tillfället ser ut som skrutt och jag känner pressen från mig själv och grannarna att göra den i ordning. Förra sommaren grävdes lotten upp och dräneringsrör lades ner av mina pojkar och mannen, men eftersom det regnade så mycket hela sommaren, så blev det inte klart och nu ser det ut som en vildvuxen ödetomt fylld med ogräs, maskrosor och en och annan vilsen tulpan.. Jag vill så gärna att det ska vara fint och jag vet precis hur jag vill ha det, men just nu verkar det som ett oöverstigligt hinder att få det dithän. Dessutom borde (där har vi det igen) jag som nyvald sekreterare i föreningen i föreningen ha en representativ lott.
Praktikplatsen jag har skaffat mig är trevlig, men det är alltid en stor anspänning att komma till en ny arbetsplats där man inte känner någon och inte känner till rutinerna. Då pratar jag inte om när det är kafferast och hur man hanterar kassan utan det sociala spelet och det outsagda, personalen emellan, hur man förväntas vara och bete sig och vilka som är kompisar och vilka som inte tål varandra, vilka som har ”hög” status och vilka som inte har det. Allt detta tar så mycket energi från mig och även om det är roligt och alla är vänliga och hjälpsamma så är jag dödstrött varje dag. Dränerad.
I morse vaknade jag med hemsk huvudvärk och när kaffebönorna i burken var slut så brast det. Jag orkade inte röra mig ur fläcken, och ringde till Myrins och sa att jag inte kunde komma idag.
Nu sitter jag i soffan och ömkar mig och dricker grönt the med lime och ingefära och det smakar inte ens i närheten av en kopp Zoegas.
Jag har också sagt nej till flera personer som vill att jag ska sy till dem och jag försöker att inte ta på mig mer jobb men det verkar bara att bli mer och mer istället för mindre och mindre.
Jag är trött.
06 maj 2008
Senaste inlägg Äldre inlägg Startsida
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra att du drar i nödbromsen!
Vila nu och låt tankarna surra färdigt medan du ordnar med lådor och pappa och trädgården..
Fundera på vad du vill prioretera och vad som kan vänta till framtiden..
Fundera på vad som är verkliga måsten och vad som är sådant som inte är måsten egentligen...
Fundera på varför du bryr dig om vad andra tycker och tänker och vad man borde och inte borde...
Drick te.
Kram!
Strumpstickan sa... 6 maj 2008 kl. 12:00
Din stackare, men va förståndig du är som sa till i tid, man känner ju sej så raddig när man ringer, men de är ju enda sättet att försöka stoppa de,de blir ju inte lättare av att man försöker en dag till.
Kolonin ska vara till glädje för dej och inte för styrelsen.
Må så gott de går och försök njuta av att få lite sol på näsan och lite gott i magen, sticka några varv eller läs en bok.
Eva.
Eva i Halmstad sa... 6 maj 2008 kl. 14:11
Kära Annela, din situation just nu kunde göra den friskaste superstressad. Du gör helt rätt när du säger nej och försöker ta det lugnt. Det är du som är viktigast, inte alla saker som "borde" göras.
Stor kram!
qi sa... 6 maj 2008 kl. 19:35
Å söta vän...så jobbigt. Släpp omgående ala måsten och osynliga krav. Du behöver inte vara föredöme med kolonilotten...du måste inte ta itu med alla kartonger nu.
Ta det lugnt och vänta tills du känner att du orkar, belasta dig inte med vad andra tycker att man "borde" göra!
Jag har en dotter som är i exakt samma situation som du. Hon har inte kommit så långt som till arbetsträning efter snart 3 års sjukskrivning.
Jag känner igen ALLT du beskriver, hon reagerar precis likadant som du.
Jag känner så med dig och hoppas du kan känna efter och bara göra det som verkligen känns bäst för dig själv.
Kram!
Anonym sa... 6 maj 2008 kl. 21:22
Du är förståndig som har vett att stanna upp i tid och inte fortsätta att pressa dig när din kropp säger till dig att det börjar bli för mycket. Jag känner så väl igen mig i mycket av det du skriver, men, som Strumpstickan så riktigt skriver, skala av, skala av och skala av...och förhoppningsvis blir det som blir kvar efter detta lättare att hantera...men eftersom jag är skåning så säger jag; skippa teet och ta en kopp Zoega! ;o) *kram*
Mildamakter sa... 7 maj 2008 kl. 05:46
Pyhhh...Godt du blev hjemme! Der foregår alt for meget rundt omkring dig. Men alle disse kasser/flyttlådor må væk, for al den uorden/rod , skaber også uorden/rod/stress inden i dig. Det tror jeg på. Har netop stået i samme situation..
Men du må tag e eet skridt af gangen..
Prøv at nyd dagen :-)
Unknown sa... 7 maj 2008 kl. 08:17
Zoega är en bra idé! Säg bara till när kaffet är klart:)
Strumpstickan sa... 7 maj 2008 kl. 12:50
Kära du!
Ta katten i knät, drick Zoeagas, (Det har väl någon köpt hem nu?), slappa och tänk på det som du helst vill göra. Gör det och tänk sedan nästa tanke. Ta det lugnt! Allt ogräset finns kvar.
Kramar!
Storasyster
Anonym sa... 8 maj 2008 kl. 10:06
Vännen.
Du har fått så många goda råd redan och jag hoppas att du kan ta några till dig.
Det är ju så enkelt att säga och skriva men ibland svårt att göra.
Tänker på dig och hoppas att du kan få lite lugn och ro i helgen.
Kram
Linda sa... 9 maj 2008 kl. 14:40
Jag kommer in och sätter mig bredvid dig i soffan... och så kan vi tillsammans tänka ut en bra strategi för det här med alla måsten som vi alla är så himla bra att dra på oss!
Jag har kommit på att det finns en massa saker jag inte alls måste göra på en gång... t ex har jag fortfarande fulla flyttkartonger både i hallen, sovrummet och vardagsrummet. Dom får stå där... jag tar en kartong i taget. Imorgon tar jag en kartong... sen ska jag gå på biblioteket och fika... bara för att göra något som jag mår bra av. Nästa dag kan jag ta en ny kartong... och sen hitta på något annat som jag mår bra av.
Jag vet att man inte kan strunta i alla måsten... men jag tror det är lättare att lägga sin tid på måsten istället för måbra-saker! Det är lite som Alfons Åberg... "ska bara..."! Vi fyller våra liv med en massa ska och måsten... men ganska lite vill!
Jag säger som "strumpstickan"... fundera på vad du vill prioritera, och vad som kan vänta till framtiden...!
Varm stor kram...
Elisabeth sa... 12 maj 2008 kl. 23:32
Tips om jackan -
http://intestickbloggen.blogspot.com/2008/05/fynda-billigt-i-stora-storlekar.html
Skynda å fynda:)
Strumpstickan sa... 13 maj 2008 kl. 09:43
Hur är det med dig?...*orolig*
Mildamakter sa... 13 maj 2008 kl. 13:24
Skicka en kommentar