"Det är mycket nu"
Jag har inte varit på jobbet på 2 dagar nu och det beror på att jag inte har ork. Jag har mailat jobbet och förklarat varför och jag hoppas att jag får komma tillbaka när jag orkar.
Sedan jag brände ut mig för 5 år sedan (Herregud, jag trodde att jag skulle vara sjukskriven i 3 veckor!) har hela familjen haft det jobbigt, men på något vis har pojkarna klarat det bäst. De har förstått när jag varit ledsen och trött och tröstat och kommit med kaffe och varit omtänksamma på alla vis.
Maken har haft betydligt svårare för det här med att förstå hur jag känt och mer irriterat sig över praktiska saker än bekymrat sig över mig. Jag kan ge många exempel på det men det värsta och som sårade mig mest var när han i år glömde min födelsedag och sedan inte låtsades om det. (Han skämdes väl)
När det blivit fel eller han blivit sur har han gett mig "the silent treatment", dvs. tigit och det kan pågå i flera dagar eller veckor. Jag mår naturligtvis inte bättre av detta utan raka motsatsen. Därför har jag alltid tagit första steget till att reda upp situationen när jag inte stått ut längre (det längsta jag klarat är 2 veckor), men nu har jag fått nog. Nu räcker det!
Jag är inte en typ-A människa för inget och jag har alltid sett det som min uppgift att se till att alla ska ha det bra, må bra och vara glada. Men under den här tiden har jag bl.a insett att det inte är mitt jobb och att var och en har ansvar för sitt liv.
Nu har jag gett maken ett ultimatum: Antingen går han med till en familjeterapeut eller så tar jag ut skilsmässa.
Jag har ordnat en tid i eftermiddag hos en terapeut och han har bestämt sig för att gå med.
Vi får se vad som kan komma ut av det. Jag är inte beredd att längre vara ensam i en tvåsamhet - då är jag hellre ensam ensam och jag vet att jag kan det.
Sedan jag brände ut mig för 5 år sedan (Herregud, jag trodde att jag skulle vara sjukskriven i 3 veckor!) har hela familjen haft det jobbigt, men på något vis har pojkarna klarat det bäst. De har förstått när jag varit ledsen och trött och tröstat och kommit med kaffe och varit omtänksamma på alla vis.
Maken har haft betydligt svårare för det här med att förstå hur jag känt och mer irriterat sig över praktiska saker än bekymrat sig över mig. Jag kan ge många exempel på det men det värsta och som sårade mig mest var när han i år glömde min födelsedag och sedan inte låtsades om det. (Han skämdes väl)
När det blivit fel eller han blivit sur har han gett mig "the silent treatment", dvs. tigit och det kan pågå i flera dagar eller veckor. Jag mår naturligtvis inte bättre av detta utan raka motsatsen. Därför har jag alltid tagit första steget till att reda upp situationen när jag inte stått ut längre (det längsta jag klarat är 2 veckor), men nu har jag fått nog. Nu räcker det!
Jag är inte en typ-A människa för inget och jag har alltid sett det som min uppgift att se till att alla ska ha det bra, må bra och vara glada. Men under den här tiden har jag bl.a insett att det inte är mitt jobb och att var och en har ansvar för sitt liv.
Nu har jag gett maken ett ultimatum: Antingen går han med till en familjeterapeut eller så tar jag ut skilsmässa.
Jag har ordnat en tid i eftermiddag hos en terapeut och han har bestämt sig för att gå med.
Vi får se vad som kan komma ut av det. Jag är inte beredd att längre vara ensam i en tvåsamhet - då är jag hellre ensam ensam och jag vet att jag kan det.
Annela, starkt och rätt!! Tänker på dig nu i eftermiddag och jag är övertygad om att det kommer att ordna sig för dig hur än samtalen med terapeuten går.
Stor varm kram!!!
qi sa... 20 maj 2008 kl. 13:52
Tack Qi, du ger mig styrka i allt elände.
Stor kram tillbaka!!!
Annela sa... 20 maj 2008 kl. 14:47
Det bor så mycket styrka i dig! Alla mina konstruktiva tankar till dig idag!
Anonym sa... 20 maj 2008 kl. 17:05
Jag håller tummarna! Det är kanske dags att ändra på allting nu? Du är ju stark och duktig helt på egen hand.
Många kramar från Storasyster
Storasyster sa... 20 maj 2008 kl. 18:41
Tänker på dig och hoppas att det kommer att komma något gott av det här, oavsett vad det blir! *kram*
Mildamakter sa... 20 maj 2008 kl. 20:41
Jag förstod igår att det var ditåt dina tankar pekade...
Jag har sagt det tidigare - din historia går hand i hand med min dotters.
För att inte strö salt i såren ska jag inte berätta hur det har gått för henne.
Det är mycket starkt gjort av dig att ta detta steg och hoppas att samtalen kan leda till en positiv vändning!
Jag tycker du verkar ha mera inutikraft än vad du är medveten om!
Många kramar
Anonym sa... 20 maj 2008 kl. 21:33
Har köpt godis till dig, kram!
Strumpstickan sa... 21 maj 2008 kl. 12:50
Annele, jeg føler med dig. Er selv blevet skilt i min sygdomsperiode, efter 22 års ægteskab. Håber terapeuten kan hjælpe jer 2 .
Unknown sa... 22 maj 2008 kl. 08:11
Goaste lilla vän med blomkrukan och hatten... jag skriver lite som "Marskatten", att du verkar ha mer inutikraft (bra ord!) än du är medveten om! Det krävs mycket stryka att ta ett sådant steg... men även mod och vilja! Så DET har du.... men jag tror kanske också att du har så många "måsten" omkring dig att det bara blir kaos av allting just nu!
Vad är viktigast? DU och din familj tänker du antagligen... så lägg allting annat åt sidan... tänk att det och det får jag göra när jag känner mig starkare. Koncentrera dig på DIG och vad du behöver för att må bra... om det så betyder att du måste strunta i kolonin ett tag, och kanske bara göra ingenting!
Annela, jag kan känna igen mig i mycket av vad du skriver, och en sak har jag kommit på... eller rättare sagt håller jag på att lära mig... det är JAG som sätter upp alla måsten... det är också bara JAG som kan välja att lägga dem åt sidan.
Jag gör det rätt ofta nu, försöker att göra sådant som jag mår bra av, små saker... som t ex att sätta mig och läsa en heminredningstidning istället för att tvätta. Eller att jag inte ringde det där viktiga samtalet... för att jag helt enkelt inte orkade, utan gick och vilade istället! Jag förutsätter också lite nu, att folk faktiskt förstår att jag har det tufft nu... att de har empati och tålamod, och vet att jag ändå försöker att lösa saker och ting... på det bästa sätt jag kan! Det måste få ta tid nu.. så är det bara! Det är inte lätt... och vissa gånger går det inte alls... men jag försöker hela tiden att hitta strategier som JAG mår bra av.
Kära vän, att leva i ensamhet i en tvåsamhet... ja, jag gjorde ju det länge ( idag vet vi ju varför..)och det är nästan outhärdligt svårt och ensamt! Mycket mer ont gör det att hela tiden gå omkring och vänta på den kärlek och omtanke som aldrig tycks komma. Så jag hoppas hoppas av hela mitt hjärta att ni tillsammans med terapeuten hittar vägen tillbaka igen... till varandra.
Varm varm kram... alltid!
Elisabeth sa... 22 maj 2008 kl. 08:24
En stor, bamsestor kram från mig med...
Linda sa... 22 maj 2008 kl. 14:47
Tack alla bloggvänner för ert stöd när det är jobbigt hemma hos mig. Det känns verkligen bra att några ganska okända vänner ute i Sverige bryr sig om mig.
Gullisar!!
Annela sa... 23 maj 2008 kl. 19:47
Skicka en kommentar