Nu har det gått några dagar igen utan något skrivet i bloggen, och det har sina orsaker.
Jag känner mig så stressad och som vanligt vill jag göra allt på en gång och glömmer att jag inte har några marginaler. Jag försöker att inte stressa upp mig men ibland känns det som om det inte är jag som styr över det. Just nu är det mycket som jag kan jaga upp mig över fast jag på utsidan kan verka väldigt glad och harmonisk så blir jag nästan handlingsförlamad av allt som jag ”måste och borde” göra.
Vårt vardagsrum är till hälften fyllt med flyttlådor och det är inte för att vi skall flytta utan det är lådor från pappas lägenhet, som vi tömde för en vecka sedan. Lite har pappa fått med sig till sitt nya boende (varför tycker jag att det är ett sånt konstigt ord?), men det mesta står alltså i vårt vardagsrum. Det är saker med affektionsvärde och det mesta vill jag ha kvar, men vart ska det ta vägen. Köksskåp är fulla, två vindsförråd är till bristningsgränsen packade och jag vill inte ge bort det till ”hednamissionen” eller sälja det. Jag vill ha det kvar! Men vart ska det ta vägen!!?? Bara jag ser det blir jag stressad och mannen också. Jag började försöka tömma en låda och fick tag i lådan från skrivbordet. Alla foton och alla födelsedagskort och vykort som mamma sparat låg där och då började tårarna trilla. Jag stoppade snabbt tillbaka allt i lådan och där ligger det kvar. Jag önskar att det varit möjligt att någon annan kunde tömma lådorna, men det är ju mina saker och jag måste vara med och besluta om vad som ska hända med dem.
Jag har min koloni som just för tillfället ser ut som skrutt och jag känner pressen från mig själv och grannarna att göra den i ordning. Förra sommaren grävdes lotten upp och dräneringsrör lades ner av mina pojkar och mannen, men eftersom det regnade så mycket hela sommaren, så blev det inte klart och nu ser det ut som en vildvuxen ödetomt fylld med ogräs, maskrosor och en och annan vilsen tulpan.. Jag vill så gärna att det ska vara fint och jag vet precis hur jag vill ha det, men just nu verkar det som ett oöverstigligt hinder att få det dithän. Dessutom borde (där har vi det igen) jag som nyvald sekreterare i föreningen i föreningen ha en representativ lott.
Praktikplatsen jag har skaffat mig är trevlig, men det är alltid en stor anspänning att komma till en ny arbetsplats där man inte känner någon och inte känner till rutinerna. Då pratar jag inte om när det är kafferast och hur man hanterar kassan utan det sociala spelet och det outsagda, personalen emellan, hur man förväntas vara och bete sig och vilka som är kompisar och vilka som inte tål varandra, vilka som har ”hög” status och vilka som inte har det. Allt detta tar så mycket energi från mig och även om det är roligt och alla är vänliga och hjälpsamma så är jag dödstrött varje dag. Dränerad.
I morse vaknade jag med hemsk huvudvärk och när kaffebönorna i burken var slut så brast det. Jag orkade inte röra mig ur fläcken, och ringde till Myrins och sa att jag inte kunde komma idag.
Nu sitter jag i soffan och ömkar mig och dricker grönt the med lime och ingefära och det smakar inte ens i närheten av en kopp Zoegas.
Jag har också sagt nej till flera personer som vill att jag ska sy till dem och jag försöker att inte ta på mig mer jobb men det verkar bara att bli mer och mer istället för mindre och mindre.
Jag är trött.
