Skör som kinaporslin...
Igår var det tänkt att pappa skulle komma på en försenad midsommarmiddag. Inget stort, bara lite sill och potatis och umgås lite.
Jag var så trött när jag steg upp och gjorde inget speciellt på dagen, stickade lite, läste lite. Det var väl magsjukan som satt kvar lite ännu. Sen blev det dags att åka och hämta pappa på äldreboendet dit han flyttade i feb.
När jag kom ut i bilen i regnet så ville den inte starta. Den bara morrade och ville inte alls. Sen jag slutade på Myrins har den bara stått och batteriet är inte så nytt, så egentligen var det inte konstigt - men typiskt. Det var precis vad jag inte behövde just då.
Jag tyckte att jag hade laddat för att vara glad och trevlig när jag hämtade pappa, men nu kände jag att det där glada höll på att rinna iväg.
Jag ringde pappa och försökte förklara situationen och att vi kanske fick skjuta upp det hela.
Han blev arg och skällde ut mig. Inte för att det blev inställt utan för att "det var så många besked hela tiden att man skulle hit och dit och nu var han minsann i Skanör och hur hade jag tänkt att det skulle gå om han plötsligt skulle till mig och äta" och så lade han på.
Då gick luften fullständigt ur mig och proppen med. Tårarna sprutade och jag ville ingenting längre.
Jag vet ju att det är så när man är dement och i nästa sekund så har han glömt det, men så skör är jag alltså - och det förvånar mig lika mycket varje gång. Hur bygger man lite mental styrka?
