NYÅRSDAGEN 2008
Så var det ett nytt år - 2008 - och det är alltid lika svårt att vänja sig vid att skriva det nya året. Men det tar väl bara några dagar, så är det lika vant som 2007 var.
I alla media summeras det gamla året och det hände mycket 2007, som jag redan glömt bort.
Mitt 2007 började väldigt bra med att jag med stöd av min jobbcoach skaffade mig en praktikplats på ett ställe, som jag trodde skulle passa mig och vara bra för mig. Och det visade sig vara helt riktigt.
Jag blev erbjuden halvtidsjobb efter nyår, eftersom försäljningen gick bra och jag var själaglad.
Så småningom skrev vi avtal om min anställning och jag skulle börja 7 januari med lönebidrag från Af. Det var möte hos läkaren med Af och FK och allt verkade klart.
Men veckan före jul fick jag veta att det inte skulle bli något arbete eftersom det skulle kosta för mycket att ha mig anställd och ändå hade jag med mig 70% i lönebidrag!!!!
Det som började se ut som en vändpunkt i mitt liv blev bara ett luftslott, och det överskuggade tyvärr slutet på 2007 inte bara för mig utan för hela familjen.
Jag trodde inte att jag fortfarande var så skör och utan marginaler när det gäller att ta smällar, men det är tydligt nu att det kommer att ta lång tid innan jag är mitt gamla "jag" - om någonsin.
MEN nåt positivt hände också i slutet av förra året: Jag fick besked om att min pappa får flytta hit nära oss, så fort det blir en ledig plats. Och det är både han och jag överlyckliga över.
Så skönt för dig (och din pappa så klart) att han får flytta upp till er. Förhoppningsvis kommer du att slippa lite oro nu!
Mildamakter sa... 2 januari 2008 kl. 18:27
Livet är verkligen inte rättvist! Varför kasta ut en metkrok med löften om jobb, och sen så blir det ingenting? Vad är det för mening med sånt? Vad är det för något man ska lära sig av sådant?
Men kanske... såg livet någonting därframme som inte du sett än? Du kanske inte, hur glad du än var över jobbet, var tillräckligt stark? Eller så kanske det finns någonting annat därframme som väntar på dig?
Jag bara spånar på... men jag tänker ofta på, att livet verkar ha sina egna bestämda vägar att gå - och vi får liksom bara följa med, och göra det bästa av det som serveras oss!
Förstår att det känns bra att din pappa flyttar upp.. tryggt och nära för er båda! Din oro för honom kanske mildras lite.. och därigenom hittar du kanske ny styrka, för dig själv och din framtid!
Varm och stor kram... alltid!
Elisabeth sa... 4 januari 2008 kl. 12:29
Vad roligt att få pappa närmare sig. Jag skulle inte stå ut med att ha just pappa långt bort.
Nu behöver jag lite tips. Jag har inte en frisyr som tillåter mössa, så jag kommer få använda pannband istället. Jag tänkte jag skulle använda mitt grå och rosa garn jag stickade halsduken av, men jag vill att det ska bli tjockt, lagom elastiskt, snyggt och inte snuttepluttmönstrat. Det grå garnet är ganska tjockt, och det rosa är tunt. Hur och vad ska jag göra??? Inspiration önskas :)
Anonym sa... 4 januari 2008 kl. 13:49
Håller tummarna för att det går bra för dig att få dig ett lagom jobb med roliga stunder.
Anonym sa... 5 januari 2008 kl. 19:58
Hej! Tack för all uppmuntran. Det blir säkert bättre - det måste det bli.
sofie: Kan du inte sticka ett pannband i mosstickning? Det är inte pluttenuttmönstrat tycker jag.
Och om du vill ha det tjockt så är det bara att ta dubbelt eller tredubbelt av det rosa och det grå. Du kan ju randa det eller sticka hälften var eller så. Jag stickade ett pannband i hälften rosa och hälften grått i enkel moss och det blev häftigt. en avlång rektangel som du kan sätta fast med kardborr eller kanske en rolig pinne, eller resårband. Jag tror det finns en bild på bloggen av mössa och pannband. Kolla där.
Annela sa... 7 januari 2008 kl. 15:26
Jag undrade just hur det gick... trist att det blev så. De här stödåtgärderna känns inte så stabila. Jag har sett det på nära håll....
Bloggblad sa... 13 januari 2008 kl. 22:16
Skicka en kommentar