Annelas hörna

Här är förutsättningarna:
Uppgift 2 – Lögnaktigt minne
Beskriv ett barndomsminne, ljug minst tre gånger i texten (gärna fler).
Texten ska vara en beskrivande eller berättande prosatext.
Omfattning max 1,5 A4 sida, 1,5 radavstånd

Den här texten är ett första utkast:

Ballongen

När jag var liten arbetade min mamma, vilket inte var så var så vanligt på 50-talet. Under tiden mamma var på jobbet fick jag vara hos mormor. Hon bodde på Soldatgatan, en mycket trafikerad gata, och jag var strängeligen tillsagd att hålla mig inne på gården och absolut inte gå ut på gatan, när jag var ute och lekte. Det var inte så barnvänligt på gården. Halva ytan var asfalterad och halva ytan var en trädgård med blomsterrabatter och en liten gräsmatta. Runt om fanns ett vitt staket med en liten grind. Inga barn fick över huvud taget vistas innanför staketet och utanför fanns det absolut inget att leka med. Det enda man kunde göra var att klättra och hänga i mattställningen, fast det hade mormor förbjudit mig att göra. Hon brukade säga att jag kunde slå mig fördärvad.

Det fanns några barn att leka med både på mormors gård och på gården intill. Min bästa lekkamrat hette Sven och jag lekte med honom nästan varje dag. Sven bodde på gården bredvid mormors och var några år äldre än jag. Jag beundrade honom mycket. Han kunde allting; springa fort, klättra över stängslet mellan gårdarna, cykla på tvåhjuling och sparka fotboll. Jag kunde ingenting av det och han var lite av min idol. Sven var väldigt snäll, hade blont, lockigt hår och jag litade fullständigt på honom. De dagar han inte var på gården var det betydligt tråkigare att vara hos mormor.

En sommardag, när jag var 4-5 år, var Sven redan ute på gården när jag kom. Han klättrade vigt över stängslet när han såg mig ute på gården. Han sa att vi inte skulle leka på gården, utan vi skulle gå till Folket Park, för där delades det ut gratis ballonger. Ballonger var sällsynta när jag var barn. Enda gången man kunde tjata sig till en ballong var på Första Maj, när hela familjen var ute och tittade på demonstrationen eller enstaka gånger vid besök i Folkets Park. Ballonger var alltså något mycket eftertraktat och tanken att få en gratis var svindlande.

Folkets Park låg fyra kvarter bort och det var ganska långt att traska för små ben. Solen sken och ballongerna väntade. Vi gav oss iväg ut från gården och gick mot ballongutdelningen. Som tur var låg nöjesparken på samma sida som mormors hus, så vi behövde bara gå över små gator och kunde hålla oss ifrån stora Soldatgatan. Så småningom kom vi fram och inne i parken hittade vi snart målet för vår vandring. Det var en bilutställning och för att locka till sig folk delades det ut ballonger till barnen. Vi gick fram till en tant, som stod framför en bil. I bilens ena backspegeln satt det fastknutet ett helt knippe ballonger i olika färger. Sven frågade snällt om vi kunde få varsin ballong. Tanten såg först lite tveksamt på oss, men log och frågade sedan vilka färger vi ville ha. Jag valde en blå, men Sven ville ha en röd. Ballongerna var fyllda med heliumgas och för att de inte skulle gå till väders på hemvägen, knöt den snälla damen fast ballongsnörena runt våra handleder.

Glatt skuttade vi hemåt med våra nya ballonger. Vi hoppade och halvsprang och ballongerna for upp och ner. Vi var som berusade av lycka. Nu skulle vi bara hem och visa upp dagens kap. Sven och jag pratade om hur både vi och ballongerna skulle beundras; vi för att vi varit så duktiga och kunnat gå själva hela vägen till Folkets Park och ballongerna för att de var så fina. Men så blev det inte.

Halvvägs hemma såg vi min mormor komma emot oss med bestämda steg. Vi såg henne innan hon såg oss. När hon väl upptäckte oss skyndade hon på sina steg och hon verkade inte glad. Att så var fallet insåg jag när hon tog mig hårt i armen och frågade med arg röst var jag varit i tre timmar och visste jag inte att jag absolut inte fick lämna gården. Inte ett ljud om hur duktiga vi varit och inte ett ord om ballongerna. Hon gick med arga steg tillbaka och jag hängde med så gott jag kunde, halvspringande. Sven försökte också hålla jämna steg, men smet in på sin gård som en lite skrämd mus. Så fort vi kommit fram till mormors hus, ångade hon in genom porten, upp i trappan och in i lägenheten. Jag fick inte gå ut mer den dagen och den fina blå ballongen blev till en ful, dum ballong, som jag inte ville ha längre. Mormor var arg resten av dagen. När mamma kom för att hämta mig berättade mormor allt och mamma blev också arg. Det som först varit en sådan underbar dag blev till en dag, som förstördes av mamma och mormor och aldrig kommer jag att glömma det.

Skrivet av Annela kl. 15:07