Hej igen!
Det blev lite bloggsemester i förra veckan. Jag vet inte varför, men kanhända behövde jag det bara. Det har varit lite att ordna med pappas begravning och allt som hör därtill och som avkoppling har jag stickat och stickat. Sen har jag inte orkat mera.
Idag skulle vi varit borta och tagit hand om och tömt pappas lägenhet, men jag kände att jag behövde en dag till att ta sats på, så vi beslutade oss för att göra det i morgon.
Men nästa vecka blir det mycket:
Tisdag - träffa prästen. Hon ringde häromdagen och talade med sin präströst och det klarar jag inte. Jag blir så ledsen och deppad och bara gråter, och det vill jag inte i telefon i samtal med en människa jag aldrig har träffat. Varför är man sån? Det är som att trycka på en knapp och alla fördämningar brister.
Torsdag- Begravning i lilla kapellet med bara min familj närvarande. Inga släktingar har vi i stan och de som finns kvar är i Skåne. Av fyra har två hört av sig - dålig stil tycker jag - och respektlöst mot pappa. Men då vet jag det i alla fall.
Jag har pysslat lite med växterna på balkongen idag och det är en lisa för själen. Har en stor Physalis, som blåste omkull, men som nu har stagats upp med hjälp av en klädhängare.
"Man tager vad man haver."
... Drottning Shiva blev lite förnärmad att hon inte fick ligga ostörd på "sin" bänk...
Jag ler åt "präströsten"... min pappa hade ju en sån, jag hörde direkt om det var i tjänsten eller privat någon ringde.
Min man har "yrkesröst" och "familjeröst" i telefonen han också.
Men du, präster är mer än vana vid att prata med dem som gråter, och är proffs på att klara det. Min terapeut sa att man automatiskt vågar släppa fram tårar när det är en person som orkar med det. Så passa på att gråta och prata om pappa du!
Märkligt när inte släktingar hör av sig! Fast jag vet att en del har så svårt för tanken på döden att de liksom kryper in i sina skal för att slippa tänka på den. Jag vet ett par stycken som bara tvärvägrar att gå på begravningar öht. De har inte fattat att det är en skön ritual (även om den är sorglig så dör vi ju faktiskt alla...), gråt är tillåten, man får släppa fram sorgen...
Bloggblad sa... 25 juli 2009 kl. 18:51
Jeg troede din far var blivet begravet. Jamen, søde Annela, så kan du jo slet ikke få afsluttet det kapitel...Jeg ved godt, at alt ikke bliver fint igen, bare fordi han er blevet begravet og I har sagt farvel..Men på en måde afslutter det noget.
Godt du kan finde lidt ro i at strikke :-)
Unknown sa... 25 juli 2009 kl. 19:13
Bloggblad: Tack, jag ska lyda ditt goda råd och passa på att gråta och prata om pappa. Det var en bra förklaring att präster orkar med folk som gråter. Det ska jag komma ihåg.
Losarinas mor: Det behövs någon slags ceremoni för att få till en avslutning på det hela och sedan kan jag nog gå vidare. Men hade jag inte stickningen så vet jag inte...
Annela sa... 25 juli 2009 kl. 19:31
Tänker mycket på dig just nu och skickar kramar som värmer dig i veckan. Tur att du har stickningen, brukar också ta till det, när man inte får rätsida på saker och ting. Det bruker lösa sig då, tankarna faller på plats, och man vet hur man ska göra.
Samtal från min trädgård sa... 26 juli 2009 kl. 10:20
Instämmer med övriga kommentatorer: Gråt och sörj och sticka, det hjälper dig genom den här tiden.
Vi ses snart och fikar tycker jag!
Stor kram fån qi
qi sa... 26 juli 2009 kl. 16:37
Det var en väldigt fin kommentar från Bloggblad.
Jag har inte sett det så, men det är klart att präster om några är proffs på att prata med människor i sorg.
När Janne hade dött och vår Kyrkoherde kom hem till mig för att prata, var jag så spänd och tillknäppt och visade inga känslor alls. Så dumt...
Stickningen kan fungera som terapi nu, du behöver det!
Skickar dig styrkekramar till veckan som kommer!
Anonym sa... 26 juli 2009 kl. 21:59
Samtal...:Tack, jag känner dina varma tankar. Det är bra att sticka och jag tänker bra när jag stickar, om det inte är för komplicerade mönster. Just nu är det strumpor i Zauberwolle.
QI: Ja, en fika skulle vara trevligt! Vi mailar.
Marskatten: Jag ska nog passa på att gråta hos prästen, eftersom hon säkert är van vid det och jag har ganska lätt för att gråta nu för tiden.
Stickning är bra terapi och en dag utan stickning finns inte.
Annela sa... 26 juli 2009 kl. 22:51
Skicka en kommentar