Pappa
Igår dog min pappa. Han blev 88 år gammal den 30 juni. Då åt vi jordgubbar med glass och satt och tittade i gamla fotoalbum.
Han fick hög feber och den ville inte gå ner. De ringde från Ekmanska i söndags kväll och sa att han blivit sämre och undrade om jag ville komma och sitta hos honom, eftersom Anna, som jobbade natten var ensam där. Självklart ville jag det. Han var vaken och pratade lite sluddrigt och det var svårt att förstå vad han sa. Jag höll honom i handen och sa att jag skulle stanna hela natten och att han inte var ensam. Han andades kort och rosslade. Hemsjukvården kom efter ett tag och gav honom lite morfin så att han inte skulle ha ont och det lättade lite i luftvägarna också.
Efter ett tag ringde jag efter min man. Jag kände att jag inte skulle klara att sitta där själv med pappa.
Under natten och fram på morgonkvisten blev andningen lättare, men fortfarande var den väldigt kort. Pappa var lugnare och på förmiddagen somnade han in lugnt och stilla. Han bara slutade att andas. Det kändes konstigt och ledsamt, men ändå som att det var skönt att han inte behövde kämpa mer och att det gick fort. Jag känner mig konstigt lättad, men ledsen.
Personalen gjorde det så fint och när vi kom tillbaka till pappa hade de klätt honom i en fin vit skjorta och lagt en av de rosa nejlikorna i hans födelsedagsbukett i händerna på honom. Någon hade varit ute och klippt små grenar från den rosa rosenbusken och lagt i fönsterkarmen.
Ett ljus stod tänt på sängbordet och vi satt en stund hos honom innan vi sa: Hej då! till honom.
Nu är jag föräldralös, fast sådan är ju livets gång och både min mamma och min pappa levde ett gott liv. Det är en tröst i allt det ledsna.
Ååå vännen!!
K R A M!!!
Jag vet hur tungt det är i hjärtat nu.
Så skönt att det blev ett så lugnt slut, ändå. Och att du var med, det är en oändligt sorglig upplevelse, jag vet, men samtidigt fint att få vara det. Hoppas jag inte låter tokig nu, det är inte menat så.
Jag satt hos mormor när hon somnade in och även om jag trodde hjärtat skulle gå i bitar var jag ändå glad att jag fanns där.
Kram kram kram kram
massa massa kramar!!!!
Ellis sa... 7 juli 2009 kl. 20:07
Tack, Ellis!
Annela sa... 7 juli 2009 kl. 21:55
Hej
Tänker på dej.
Så skönt för din pappa att ha dej med hela vägen.
Må så gott de går.
Eva.
Eva i Halmstad sa... 8 juli 2009 kl. 11:00
Tittar in och lämnar av en hög kramar till.
Kram!
Kram!
Kram!
KRAM!
Ellis sa... 8 juli 2009 kl. 12:15
Kram kram kram tillbaka, vännen!
Annela sa... 8 juli 2009 kl. 17:22
Jag beklagar verkligen, tänker på dig. Så fint ni fick säga förväl till honom, att de hade ordnat det så
omtänksamt.
Tröstekramar till dig i massor
Bloggullet sa... 8 juli 2009 kl. 17:50
Så tomt och sorgligt och så fint samtidigt...
Varma tankar och stor kram till dig!
mossfolk sa... 8 juli 2009 kl. 19:45
Tänker på dig.
*Kram vännen*
Mildamakter sa... 9 juli 2009 kl. 05:39
Det gør mig ondt.
Det var godt , du og siden din mand , sad hos din far mens han døde. Det var godt han ikke vr alene og det var godt for dig at være der ved hans side.
Knus og mange kærlige tanker
Unknown sa... 9 juli 2009 kl. 08:17
Tack alla för fina ord. Ni ska veta att de värmer och tröstar.
Annela sa... 9 juli 2009 kl. 12:41
Jag får beklaga så mycket, vet hur det känns. Va skönt att ni fick en sista stund tillsammans. Varma hälsningar från Stina
ÄNGLASTINA sa... 9 juli 2009 kl. 17:27
Annela, har varit borta från nätet ett tag och kommer in idag och läser detta... Det du skriver känner jag igen, både sorgen och lättnaden. Du har tagit hand om din pappa så fint, kämpat för att han ska få ha det bra sin sista tid och det verkar han ha haft. Skickar en lång varm kram till dig vi hörs av för fika när du känner att du orkar.
qi sa... 9 juli 2009 kl. 18:07
Åh, det blir tomt! Så skönt att du kunde få vara hos honom på slutet -jag satt med mamma tills hon dog, det var en stund som är en av mina finaste.
Visst är det många känslor som far runt när man själv blir puttad ut mot kanten som nästa generation på tur... Jag var bara 42 när jag blev föräldralös, så det var först när svärföräldrarna dog som jag tänkte mer på det.
En länk till ditt förflutna är borta, det är egentligen bara som det ska med livet - det tar slut - men lätt är det inte.
Stor kram!
Jag skulle bara berätta att jag köpt lingarnet till blomscarfen idag.... men det känns ju lite banalt när det hänt stora ting hos dig...
Bloggblad sa... 9 juli 2009 kl. 22:37
Vad sorgligt. Jag vet inte vad jag ska skriva, men jag vill ändå skriva något, jag vet hur det känns att förlora en förälder, men vad fint att du fanns där för honom hela tiden.
Sköt om dig.
Le Loup sa... 10 juli 2009 kl. 09:28
Tack för alla värmande ord. Det känns tungt emellanåt. Det liksom kommer över mig då och då, men dessemellan går det bra och jag stickar på och vilar mig. Jag är så trött.
Bloggblad: roligt att du hittat garn och det är sant som du säger att det är det som är livet - också att hitta fint garn.
Annela sa... 10 juli 2009 kl. 10:14
Det är inte ofta som mina fingrar ligger kvar på tangenterna. Lägger sig bara på asdf - jklö, och vet inte hur dom ska gå vidare.
Så är det här nu... för jag ville så gärna hitta de viktigaste orden. De som talar om hur mycket ditt inlägg berörde mig idag... till att tårarna kom.
Jag skickar just nu den varmaste kram jag kan... och jag hoppas att du känner den. Att jag sitter en stund bredvid dig nu...
En nära kram...
Elisabeth sa... 10 juli 2009 kl. 11:37
Jo, jag känner att du sitter här, precis som jag ibland sitter bredvid dig och det behövs inte så många ord, tankar och kramar värmer ända hit.
kram
Annela sa... 10 juli 2009 kl. 19:08
Å, så ledsamt...
Men vilket fint slut det blev, med dig och maken vid hans sida. Han var säkert trygg och nöjd med att få somna in så.
Tänker på dig!
Jag kom att tänka på några rader som jag ibland ser i annonser:
"Sörj inte för att han är borta,
Gläds åt att han har levat."
Klen tröst, det vet jag eftersom inga ord räcker till i en sådan här stund.
Kramar!
Anonym sa... 12 juli 2009 kl. 16:31
Hej vännen! Jag beklagar verkligen, förstår att det känns konstigt på olika sätt. Så fint ändå att få följa med hela vägen, det kändes nog väldigt skönt för din pappa också!
Varmaste kramar från mej...
// Maria
Anonym sa... 13 juli 2009 kl. 15:51
Skicka en kommentar