En fin ceremoni!
Först vill jag tacka för alla fina ord och varma tankar som kom till mig inför pappas begravning.
De värmde verkligen och bar just när det behövdes.Så är den över - pappas begravning, och trots att han var gammal och trött och att det är livets gång, så är det sorgligt och tungt att han inte finns mer.
Begravningen blev precis som jag tänkt mig och t.o.m. finare, tack vare den fantastiska prästen Anna-Märta Leijon. Kistan var fint dekorerad med ett bårtäcke i blått och i ett mönster av en båt i terracotta. På kistan hade jag lagt 5 vita rosor och det stod en söt ljushållare i glas med ett tänt värmeljus i.
Själva begravningsgudstjänsten var så fin med kloka ord och diktläsning av prästen, musiken var perfekt och i slutet när marschen spelades kom jag på mig själv med att vicka ena foten i takt.
Naturligtvis var det sorgligt och tårarna rann på oss alla 5, men ändå bra och det känns bra så här i efterhand att vi tog farväl av pappa på ett sätt som han skulle ha tyckt om.
Efteråt skulle vi gå och äta lunch på en indisk restaurang i närheten, men det var fullt så vi beslutade oss för ett annat ställe. På väg dit började min näsa blöda helt oförklarligt och det ville inte sluta. Vi var tvungna att gå hem och vänta tills det slutade blöda och pågarna kunde samtidigt krypa ur sina finkläder. Vi kom slutligen iväg till lunch och det var skönt att sitta där alla för en gångs skull. Det skulle vi göra oftare, tyckte äldsten och jag håller verkligen med.
På kvällen var jag trött och fick huvudvärk och i två dagar nu har jag varit förlamande trött både fysiskt och mentalt, men nu börjar jag hämta mig igen.
Nu återstår enbart bouppteckningen och sedan kan jag kanske slappna av lite.
Hvor er det dejligt at høre, at det gik godt.
Kroppen er forunderlig...
Håber I så vil holde fast i , at gå ud at spise alle 5 - det har din fars begravelse givet jer.
Glad for at du er ved at blive dig "selv" igen, få din styrke tilbage.
Har tænk meget på dig :-)
Unknown sa... 3 augusti 2009 kl. 16:49
Undar på att du känner dig utmattad...
Det är klart att det tar på kropp och själ.
Vila dig, så får du snart lite kraft igen.
Det var skönt att läsa att begravningsdagen gick bra.
Kramar till dig!
Anonym sa... 3 augusti 2009 kl. 19:13
Kan bara hålla med marskatten i allt hon skriver, och vad skönt att du sedan upplevde att det blev precis så fint som du hade tänkt det!
VILA DIG NU!!!!
Varm styrkekram...
Elisabeth sa... 3 augusti 2009 kl. 22:21
Jag har tänkt mycket på dig. Skönt att begravningen är över och att det blev ett fint farväl.
Var snäll mot dig själv nu och tillåt dig att sörja och vara ledsen. Sorg tar tid och gör ont och det måste det få göra, men man kommer igenom det även om man inte tror det.
*kram*
Mildamakter sa... 4 augusti 2009 kl. 05:32
Det låter som en riktigt, riktigt fin begravning. Och att du är så trött är ju inte konstigt. Jag upplevde en väldig anspänning fram till begravningen, man höll liksom ihop och gjorde allt man skulle. Sen, när den var över, då kände man hur slut man var. Ta nu hand om dig ordentligt. Vila precis så mycket som du behöver, sticka, sitt på balkongen och njut. Gråt när det vill ut, det hjälper.
Verkligen ta hand om dig.
Sorgen går aldrig ur en helt, men den blir annorlunda, man lär sig efterhand att hantera den.
Kramar i massor!
Ellis sa... 4 augusti 2009 kl. 09:05
Losarina: Kroppen är verkligen märklig. Den håller ihop när man måste, men man får alltid betala priset senare. Dock håller jag sakta på att komma tillbaka och då hjälper stickningen mycket och vänner...
Annela sa... 4 augusti 2009 kl. 11:42
Marskatten: Det känns som om jag skulle behöva vila i 100 år, som Törnrosa, men nu gör jag enbart det jag vill - stickar ser på fåniga TV-program och är i garnbutiken.
Annela sa... 4 augusti 2009 kl. 11:44
Elisabeth: Pappas begravning blev väldigt fin, men jag gruvade mig väldigt i förväg. Det är hemskt och sorgligt men den blev fin och ljus tack vare den goa prästen.
Jag vilar genom att sticka och klappa kissen.
Annela sa... 4 augusti 2009 kl. 11:47
Milda makter: Det känns skönt att så många tankar strömmar mot mig när det verkligen behövs. Det får ta den tid det tar och jag ska försöka vila mig och kanske ta en sejour på spikmattan då och då. Det hjälper när kroppen ömmar.
Annela sa... 4 augusti 2009 kl. 11:49
Ellis: Det är precis som du säger att man tar sig i kragen och gör det som ska göras och när allt är över så betalar man för det. Det är tur att jag får vara i garnbutiken och sticka och se alla garner omkring mig. Det är rena terapin.
Sedan få det gå som det går och ta den tid det behöver ta.
Kramar till er alla - varma och goa
Annela sa... 4 augusti 2009 kl. 11:52
Det låter fint! Du lyckades verkligen med detta! Pappa är så söt på alla bilderna.
Ta det nu lugnt och pyssla om dig själv!
Många kramar! Hoppas vi ses snart!
Storasyster sa... 4 augusti 2009 kl. 11:58
Tack, kära storasyster! Jag kommer hem till dig så småningom. När börjar du jobba?
kramar
Annela sa... 4 augusti 2009 kl. 12:43
Jag instämmer - visst tar det på krafterna med en förälders begravning, hur fin den än är. Många tankar ska igenom hjärnan - och många känslor ska upp till ytan.
Skönt att det blev bra.
Bloggblad sa... 7 augusti 2009 kl. 19:07
Skicka en kommentar