Annelas hörna

Så vi kavlar upp ärmarna och kommer igen

Man har en fallenhet för det, så man fortsätter. Man börjar gå framåt och uppåt. Segerns sötma är ljuv så vi slickar i oss. Vi slickar ljudligt och ivrigt tills läpparna är torra och kinderna rosiga. Så vi fortsätter gå.

Vi går framåt och klättrar uppåt och sneglar bakåt. Sneglar mot de som kan komma att ta över, och vi slickar i oss. Tills vi faller. Men vi vägrar ge upp så vi sitter kvar. Vi går inte och sätter oss utan vi sitter kvar, där, på samma plats, mitt i spåret. Tills vi kan mana kroppen att ta sig upp igen. Vi börjar krypa. Framåt, ett steg i taget. Vi skapar konstellationer med likasinnade.

Vi börjar gå igen. Klättrar vidare, mot nya mål, nya pinnar och nya tag. Konstellationer spricker och nya bildas. Vi hittar ett rövarpack och går med. Vi går stadigt framåt med resta ryggar och höjda huvuden. Den här gången utan att snegla bakåt, för vår fokus har ändrats. Vi bryr oss inte längre om andra, det är vi som är kampen, vi som är utmaningen och vi som är vinsten. Allt vi gör, gör vi för oss själva. Och vi faller. Vi borstar av oss och ställer oss upp igen. Med huvudet högt. För vi är jättar i Lilleputteland. Inte för att vi är bäst utan för att vi vill mest. Vi dyrkar regnet som piskar oss i ansiktet och gruset som skrapar våra knän. Men vi ser oss aldrig om. Vi sitter kvar, analyserar, begrundar och smider planer. Tills vi manar oss upp igen. För vi är jättar, men de enda som vi ser ner på är oss själva.

Så vi fortsätter gå mot det, mot målet som hägrar precis bakom krönet. En längtan till självupprättelse för allt slit som vi lägger ner. Allt slit som vi inte skulle byta mot någonting annat. För det är det här vi lever för. Vi räknar inte hur många steg vi kan klättra eller antal skalpar vi tar på vägen. Vi tar oss längre än så. Vi räknar antal bloddroppar vi kan pressa från läppen, hur många gånger vi tar oss uppför backen innan magen vänder sej och vi inte står upp längre. Och hela tiden med ett leende.

För vi går - alltid framåt och aldrig bakåt. Ibland tvingas vi sätta oss ner, men det gör oss starkare. Så vi fortsätter gå - genom svårigheter och mot drömmen.

Tänk den som var så målmedveten som sonen.

Skrivet av Annela kl. 12:17