Annelas hörna

forts...

-Jaha, sa kvinnan lite frågande.
-Vi ska vara med på TV-inspelningen?
- Då ska ni gå till det stora huset bakom här. Detta är kontorshuset.
Vi kände oss lite fåniga, som varit lite kaxiga, men låtsades som ingenting och gick ut igen. Ungefär 100 m bort låg det STORA TV-huset och vi kom rätt. Strax till vänster fanns det café där vi skulle vänta på att bli hämtade av någon. Vi kom lite tidigt, så vi tog en kopp kaffe.
Gissa vem vi såg i kaffekön?? Mikael Nyqvist - Han stod så nära att vi skulle kunnat ta på honom. Men det gjorde vi inte.
Efter en liten stund kom en tjej, Tina, som skulle vara med oss hela dagen, och höll ett upprop. Alla hade kommit och nu fick vi följa efter henne uppför trappan inne i det allra heligaste. Det var trappor och korridorer överallt och vi var tvungna att lova inte gå någonstans utan henne.
Vi gick förbi "sminket" och sedan in i ett stort rum med fåtöljer, soffbord och matbord. Där stod också lunch uppdukad - potatissallad och rostbiff, bröd och sallad. Tina berättade lite om vad som skulle hända under dagen, och eftersom vi hade gott om tid var det bra om vi började med att äta lunch. Sagt och gjort; men vilken besvikelse! Potatissalladen var så salt och rostbiffen så kryddstark att vi nästan inte kunde äta den. Trist!

Vi var 12 personer i gruppen och det var ungefär lika många män som kvinnor, i olika åldrar. Om jag ska gissa så var det mellan 25 och 65 år och tre av männen hade faktiskt varit med en gång förut, men inte vunnit. Det visade sig att vi var tre från Göteborg och en från Mariestad. En kille från Lund, som dock emigrerat till Stockholm, nån från Östersund, så det var en rejäl mix. Vi satt runt bordet och åt och pratade och alla var ganska pratsamma. Det var roligt att träffa så många som man aldrig sett förut, och antagligen aldrig skulle träffa igen.

Tina kom och sa att det var dags att sminkas och vi fick gå in tre och tre. Det var ett stort, ljust rum och jag har aldrig sett så mycket smink på en gång. Herregud! De utgick från ens eget smink och byggde på det lite. Jag fick puder t.o.m. på öronen och när jag frågade varför fick jag svaret att annars såg de grönvita ut i strålkastarljuset och liknade lösa Buttericksöron och det var inget jag var attraherad av. Dekolletaget fick också pudras och ögonen fick vackra färger, kajalpenna och mycket mascara. Jag blev faktiskt jättesnygg tyckte jag själv! Man skulle ha en egen sminkör hemma.

När alla var sminkade fick vi gå ner till studion. Det var en evig tur att Tina var med oss, för själva hade vi aldrig kommit fram till rätt ställe. Det var nerför trappor, sväng till höger, uppför trappor, sväng vänster..Men vi kom rätt. Innan vi gick hade vi fått dra en siffra för vid vilken pult vi skulle stå och jag fick nummer 4. Eftersom frågorna spänner över så vitt skilda ämnen och kan vara lätta och svåra, så skulle det vara slumpen (eller turen) som också bestämde hur vi skulle stå.

Nu skulle vi ställa oss vid rätt pult och se hur det såg ut. Alla skulle se lika långa ut i TV och det innebar att somliga, som var kortare, fick stå på lådor. De var i svart masonit eller nåt och såg ut som betongplattor man har i trädgården. Jag, som stod mellan två män fick stå på två lådor, och det var intressant att få se hur det var att vara 1.80 m lång. Vilken utsikt jämfört med 1,67 m!
Vi skulle alla ha en "mygga" på oss och det gick runt en ljudtekniker och satte fast dem på oss. De såg ut som omvända glasögon. Då fick man ta av ena örhänget, annars funkade det inte. Det kunde rassla i mikrofonen då - hihi.
När det var gjort skulle kameramannen ställa in bilden och dessutom filma var och en. Vi skulle le i 10 sekunder och detta skulle sedan raskt redigeras och användas i presentationen av dagens tävlande. Vet ni hur länge det är att stå och smila i 10 sekunder? Ungefär som 10 minuter. Så om ni ser programmet nån dag och tycker att folk ser stela och konstiga ut vid presentationen, så vet ni vad det beror på. För att få alla att le stod studiokvinnan bakom kameran och sa:" ..och nu ler Sven! Åh, vad han är glad. Titta så han skrattar och visar tänderna...lite till..lite till..."
Vi fick vatten att dricka och förhållningsorder i vilken monitor vi skulle titta för att det skulle bli bra, hur vi skulle stå, inte prata med varandra under programmet och helst inte hosta. I monitorerna kunde man läsa frågorna om det var så att man inte uppfattade vad programledaren sa. Studiokvinnan gick omkring med ett headset och det var hon, som hade kontakt med kontrollrummet.

En TV-studio är inte alls så glassig som det ser ut i TV och att göra TV-program var inte alls glamoröst på nåt vis. Det var mycket väntan och dödtid och ett par gånger bröts inspelningen för att nåt hakade upp sig eller inte funkade. Den här studion var ett stort rum med väldigt högt i tak. Svarta väggar och en vitmålad cirkel på golvet. Den fick man inte gå på. I taket hängde kameror och stora strålkastare och skyltar med konstiga bokstavs- och sifferbeteckningar på. Det fanns 12 pulter och bakom dem fanns det en fond med lite bilder på och ljusslingor. På golvet var det en ormgrop av kablar i diverse färger. Gissa vem som höll på att stå på öronen över dem? Rätt, jag.
Mittemot pulterna var ingången och där satt också ljudteknikern vid sitt enorma mixerbord och hans assistent. Det fanns tre kameror med vidhängande kameramän; en rakt framifrån mot oss, en rakt mot programledaren, som stod en bit ifrån oss på en upphöjd cirkel (han är inte så lång, Rickard Olsson)och en kamera på bom; dvs kameran sitter fast på en lång stång och kan styras hit och dit och vridas.

Nu tändes alla strålkastare, som skulle vara tända och då upptäcker jag att jag inte ser så bra. Mina glasögon hade en fettfläck mitt i synfältet. Jag hade en putstrasa i fickan, som jag använde, men det blev bara värre. Nu blev det reflexer precis i riktningen mot monitorerna och det gick bara inte. Tina, vår "mamma", rusade ut och tvättade dem och nu var det lite bråttom, för nu väntade vi bara på att allas vår Rickard skulle behaga dyka upp i studion. Tina hann tillbaka och nu fick jag istället falksyn och sedan stod vi där och försökte se ut som ...jag vet inte vad.
Det konstiga var att jag inte var ett dugg nervös. Jag förstår det inte. Det kanske beror på att jag är så van sedan tidigare att stå framför folk och agera och prata och inte tänkte jag på att detta skulle sändas i TV och att kanske flera tusen skulle se det. MEN det fanns andra som var så nervösa att sminkösen fick pudra och pudra och någon kallsvettades...och så äntligen kom programledaren in. Han gick runt och skämtade lite med personalen och sedan gick han runt och sa lite till var och en.
Sedan var det klart och inspelningen kunde börja.

forts. följer

Skrivet av Annela kl. 16:01