Måste ju lägga in en bild på själva byggnaden också. Den är ganska häftig.
Det kan tyckas vara långt dit, men nu är programmet för kvällen fixat för maken och mig, sonen och hans flickvän. Man måste vara ute i god tid om man ska slippa sitta bakom en pelare.
Det är inte så konstigt att somliga svenskar har svårt med danskan, när de inte själva förstår varann :)
I morgon
Jag har blivit utmanad av Bloggullet
Man ska ta fram 4e mappen och 4e bilden, och då blev det den här. En bild från Viktoriapassagen vid jultid 2008, där sonen och jag fikade.
Jag skickar utmaningen vidare till:
Qi
Stickat och unikt
Ellis
Losarinas mor
Här finns testet:
Din personlighetstyp:
Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.
Det stämmer ganska väl.
Karriärer som skulle kunna passa dig:
Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker.
Och tänk, den karriären passade mig alldeles för bra. Snart är det 6 år sedan jag brände ut mig.
Så vi kavlar upp ärmarna och kommer igen
Man har en fallenhet för det, så man fortsätter. Man börjar gå framåt och uppåt. Segerns sötma är ljuv så vi slickar i oss. Vi slickar ljudligt och ivrigt tills läpparna är torra och kinderna rosiga. Så vi fortsätter gå.
Vi går framåt och klättrar uppåt och sneglar bakåt. Sneglar mot de som kan komma att ta över, och vi slickar i oss. Tills vi faller. Men vi vägrar ge upp så vi sitter kvar. Vi går inte och sätter oss utan vi sitter kvar, där, på samma plats, mitt i spåret. Tills vi kan mana kroppen att ta sig upp igen. Vi börjar krypa. Framåt, ett steg i taget. Vi skapar konstellationer med likasinnade.
Vi börjar gå igen. Klättrar vidare, mot nya mål, nya pinnar och nya tag. Konstellationer spricker och nya bildas. Vi hittar ett rövarpack och går med. Vi går stadigt framåt med resta ryggar och höjda huvuden. Den här gången utan att snegla bakåt, för vår fokus har ändrats. Vi bryr oss inte längre om andra, det är vi som är kampen, vi som är utmaningen och vi som är vinsten. Allt vi gör, gör vi för oss själva. Och vi faller. Vi borstar av oss och ställer oss upp igen. Med huvudet högt. För vi är jättar i Lilleputteland. Inte för att vi är bäst utan för att vi vill mest. Vi dyrkar regnet som piskar oss i ansiktet och gruset som skrapar våra knän. Men vi ser oss aldrig om. Vi sitter kvar, analyserar, begrundar och smider planer. Tills vi manar oss upp igen. För vi är jättar, men de enda som vi ser ner på är oss själva.
Så vi fortsätter gå mot det, mot målet som hägrar precis bakom krönet. En längtan till självupprättelse för allt slit som vi lägger ner. Allt slit som vi inte skulle byta mot någonting annat. För det är det här vi lever för. Vi räknar inte hur många steg vi kan klättra eller antal skalpar vi tar på vägen. Vi tar oss längre än så. Vi räknar antal bloddroppar vi kan pressa från läppen, hur många gånger vi tar oss uppför backen innan magen vänder sej och vi inte står upp längre. Och hela tiden med ett leende.
För vi går - alltid framåt och aldrig bakåt. Ibland tvingas vi sätta oss ner, men det gör oss starkare. Så vi fortsätter gå - genom svårigheter och mot drömmen.
Tänk den som var så målmedveten som sonen.
Ringde tandläkaren och får komma redan i morgon på förmiddagen.Hon undrade om jag kunde stå ut tills i morgon. Och det är klart att jag kan det. Det är ingen framtand. Fantastiskt skönt att få det fixat så fort!
I eftermiddags blev jag bjuden på en kola och nu sitter jag här med en stor glugg. Min krona fastnade i kolan och jag måste ringa tandläkaren i morgon.
Tar det aldrig slut?
Nu har min kurs i kreativt skrivande börjat och det var inte lite information jag skulle trycka i mig på en gång. Jag har läst på distans förut (provade lite på japanska) men Högskolan i Kristianstad använder ett annat system så jag måste lära mig hur man gör. Vi ska samarbeta i grupper men också ha diskussioner över nätet.
Första uppgiften är att skriva en text på max 1 A4-sida, med bestämda element i och det var inte lätt.En sida är inte mycket och det gäller att inte breda ut sig så som jag har så lätt för.
Mina blogginlägg kommer nog att bli lite glesare ett tag framöver.
Idag är det Kungens och min äldstes namnsdag- Carl! Grattis! Just nu skjuter de salut från Skansen Lejonet här intill. Mäktigt!
Programledaren ställde sig mitt på den vita cirkeln (som man inte fick beträda) och så kördes presentationen igång på monitorerna. Där syntes vi alla deltagarna flina i 10 sekunder och jag tycker att alla andra utom jag själv såg helt normala ut. Jag såg ut som en flinande idiot.
Nåja, programmet inleds sedan med att programledaren säger något putslustigt in i kameran och går sedan och ställer sig på sin plats.
Jag vet inte om ni sett programmet men det hela försigår i tre omgångar. Alla deltagare har från början två tända glödlampor på sin pult och om man svarar fel så släcks en lampa. Ett rätt svar skickar en till omgång 2. MEN man måste svara inom 3 sekunder!! Det betyder att om man inte kan svaret, så är det kort om tid att hitta på en gissning.
I omgång 2 får alla som är kvar en extra lampa och sedan börjar frågorna om igen. Den som svarar rätt får bestämma vem som ska ta nästa fråga. Här gäller det att vara lite taktisk och se till att man eliminerar de andra så att man är kvar till finalen, dit tre stycken går.
I finalen finns det knappar på pulterna och det gäller att trycka snabbast för att få svara. Nu har lamporna från förra omgången förvandlats till poäng - 10 poäng per tänd lampa . MEN man får inte vara för snabb ocht.ex. trycka när bara halva frågan är uppläst.
På en monitor står de tävlandes namn och poäng och undertill kommer det ett röd linje. Inte förrän den röda linjen försvinner får man trycka på sin knapp. Trycker man innan finns det en fördröjning så då kan någon annan hinna före.
I finalen får man veta ämnet innan frågan ställs och den som svarar rätt på tryckningen kan avgöra om man själv vill svara eller om man ska ge bort ämnet till någon annan. Varje rätt svar ger 10poäng och varje fel svar ger 10 poäng till de andra två tävlande.
Sedan gäller det att ha tur med ämnet och/eller att de andra inte kan. Den som vinner får inget pris nu utan alla tre får vara med i fredagsfinalen. Dit går tre från varje dags finalmån-tors 3x4 tävlande och så börjar det om likadant. Den som vinner fredagsfinalen vinner 10.000:- - 30% i skatt och de andra får en blombukett.
Efter allt tävlandet var vi, Anna och jag, helt slut och vi gick långsamt mot utgången och den var inte lätt att hitta. Tina hade gått åt ett annat håll och vi hade försäkrat oss om att vi hittade på egen hand. Men när vi kommit halvvägs så var vi "lost". Vi gick bland kulisser och möbler som stod lite här och där och när vi kom längst bort höll vi på att slinka in på "Let's dance", men blev stoppade. Där fick minsann inte vem som helst gå in. Vi såg bara de tjocka röda sammetsridåerna och utanför var stora bord uppdukade med munvatten och annat, som sponsrar danstävlingen, som jag för övrigt är urdålig.
Vi hittade dock ut med hjälp av en tjej och när vi kom ut från TV-huset var det mörkt och kallt. Vår buss kom inte. Vi stod och väntade i 20 minuter. Alla andra busslinjer kom utom "vår". Vi var stela av köld men det var varmt och gott på bussen när den äntligen kom. Busschauffören på den turen var allt annat än glad. Vi försökte skoja lite med honom, men han morrade åt oss och vi smög ner och satte oss.
Väl framme vid Centralstationen var det en stund innan tåget skulle gå och eftersom vi fått så dålig lunch var vi nästan utsvultna. Räddningen fanns i form av Burger King, fast vi var så trötta att vi knappast kunde tugga.
Det blev dags att gå till tåget och det var massor med folk som ville åka med Göteborgståget. Som tur var hade alla reserverade platser, fast i olika vagnar. Jag fick bänkkamrat nu med, men han var trist och det var lika bra det för jag kände mig verkligen inte sällskaplig - somnade en stund också på vägen.
Det var en rolig upplevelse och jag skulle gärna göra det igen, men det tog mig flera dagar innan jag blev mig själv igen.
Anmäl dig , du också!
Det är sällan jag tar bilder på det jag stickar. Jag bara glömmer av det. Men här är i alla fall en bild på gosesockar jag stickat till två av pojkarna; ett par i grått och här ett par i jeansblått. Själv ska jag ge mig ett par rosa. (Linslusens ben syns också, fast sockarna är lite för stora för henne.)
Garnet är Schachenmayrs Silenzio och består av 50 % akryl, 25 % ull och 25 % alpacka och kan tvättas i maskin.
Idag fick jag besked att jag kommit in på kursen Kreativt skrivande. Jag stod som reserv nummer 9 och nu har tydligen 8 andra valt bort kursen och då fick jag vara med. Jag har redan anmält mig till kusen i pianospel, men jag tror jag skippar den.
Kreativt skrivande var den jag anmälde mig till i första hand och jag trodde aldrig att jag skulle komma in.
Jag är så glad för detta.
forts...
-Jaha, sa kvinnan lite frågande.
-Vi ska vara med på TV-inspelningen?
- Då ska ni gå till det stora huset bakom här. Detta är kontorshuset.
Vi kände oss lite fåniga, som varit lite kaxiga, men låtsades som ingenting och gick ut igen. Ungefär 100 m bort låg det STORA TV-huset och vi kom rätt. Strax till vänster fanns det café där vi skulle vänta på att bli hämtade av någon. Vi kom lite tidigt, så vi tog en kopp kaffe.
Gissa vem vi såg i kaffekön?? Mikael Nyqvist - Han stod så nära att vi skulle kunnat ta på honom. Men det gjorde vi inte.
Efter en liten stund kom en tjej, Tina, som skulle vara med oss hela dagen, och höll ett upprop. Alla hade kommit och nu fick vi följa efter henne uppför trappan inne i det allra heligaste. Det var trappor och korridorer överallt och vi var tvungna att lova inte gå någonstans utan henne.
Vi gick förbi "sminket" och sedan in i ett stort rum med fåtöljer, soffbord och matbord. Där stod också lunch uppdukad - potatissallad och rostbiff, bröd och sallad. Tina berättade lite om vad som skulle hända under dagen, och eftersom vi hade gott om tid var det bra om vi började med att äta lunch. Sagt och gjort; men vilken besvikelse! Potatissalladen var så salt och rostbiffen så kryddstark att vi nästan inte kunde äta den. Trist!
Vi var 12 personer i gruppen och det var ungefär lika många män som kvinnor, i olika åldrar. Om jag ska gissa så var det mellan 25 och 65 år och tre av männen hade faktiskt varit med en gång förut, men inte vunnit. Det visade sig att vi var tre från Göteborg och en från Mariestad. En kille från Lund, som dock emigrerat till Stockholm, nån från Östersund, så det var en rejäl mix. Vi satt runt bordet och åt och pratade och alla var ganska pratsamma. Det var roligt att träffa så många som man aldrig sett förut, och antagligen aldrig skulle träffa igen.
Tina kom och sa att det var dags att sminkas och vi fick gå in tre och tre. Det var ett stort, ljust rum och jag har aldrig sett så mycket smink på en gång. Herregud! De utgick från ens eget smink och byggde på det lite. Jag fick puder t.o.m. på öronen och när jag frågade varför fick jag svaret att annars såg de grönvita ut i strålkastarljuset och liknade lösa Buttericksöron och det var inget jag var attraherad av. Dekolletaget fick också pudras och ögonen fick vackra färger, kajalpenna och mycket mascara. Jag blev faktiskt jättesnygg tyckte jag själv! Man skulle ha en egen sminkör hemma.
När alla var sminkade fick vi gå ner till studion. Det var en evig tur att Tina var med oss, för själva hade vi aldrig kommit fram till rätt ställe. Det var nerför trappor, sväng till höger, uppför trappor, sväng vänster..Men vi kom rätt. Innan vi gick hade vi fått dra en siffra för vid vilken pult vi skulle stå och jag fick nummer 4. Eftersom frågorna spänner över så vitt skilda ämnen och kan vara lätta och svåra, så skulle det vara slumpen (eller turen) som också bestämde hur vi skulle stå.
Nu skulle vi ställa oss vid rätt pult och se hur det såg ut. Alla skulle se lika långa ut i TV och det innebar att somliga, som var kortare, fick stå på lådor. De var i svart masonit eller nåt och såg ut som betongplattor man har i trädgården. Jag, som stod mellan två män fick stå på två lådor, och det var intressant att få se hur det var att vara 1.80 m lång. Vilken utsikt jämfört med 1,67 m!
Vi skulle alla ha en "mygga" på oss och det gick runt en ljudtekniker och satte fast dem på oss. De såg ut som omvända glasögon. Då fick man ta av ena örhänget, annars funkade det inte. Det kunde rassla i mikrofonen då - hihi.
När det var gjort skulle kameramannen ställa in bilden och dessutom filma var och en. Vi skulle le i 10 sekunder och detta skulle sedan raskt redigeras och användas i presentationen av dagens tävlande. Vet ni hur länge det är att stå och smila i 10 sekunder? Ungefär som 10 minuter. Så om ni ser programmet nån dag och tycker att folk ser stela och konstiga ut vid presentationen, så vet ni vad det beror på. För att få alla att le stod studiokvinnan bakom kameran och sa:" ..och nu ler Sven! Åh, vad han är glad. Titta så han skrattar och visar tänderna...lite till..lite till..."
Vi fick vatten att dricka och förhållningsorder i vilken monitor vi skulle titta för att det skulle bli bra, hur vi skulle stå, inte prata med varandra under programmet och helst inte hosta. I monitorerna kunde man läsa frågorna om det var så att man inte uppfattade vad programledaren sa. Studiokvinnan gick omkring med ett headset och det var hon, som hade kontakt med kontrollrummet.
En TV-studio är inte alls så glassig som det ser ut i TV och att göra TV-program var inte alls glamoröst på nåt vis. Det var mycket väntan och dödtid och ett par gånger bröts inspelningen för att nåt hakade upp sig eller inte funkade. Den här studion var ett stort rum med väldigt högt i tak. Svarta väggar och en vitmålad cirkel på golvet. Den fick man inte gå på. I taket hängde kameror och stora strålkastare och skyltar med konstiga bokstavs- och sifferbeteckningar på. Det fanns 12 pulter och bakom dem fanns det en fond med lite bilder på och ljusslingor. På golvet var det en ormgrop av kablar i diverse färger. Gissa vem som höll på att stå på öronen över dem? Rätt, jag.
Mittemot pulterna var ingången och där satt också ljudteknikern vid sitt enorma mixerbord och hans assistent. Det fanns tre kameror med vidhängande kameramän; en rakt framifrån mot oss, en rakt mot programledaren, som stod en bit ifrån oss på en upphöjd cirkel (han är inte så lång, Rickard Olsson)och en kamera på bom; dvs kameran sitter fast på en lång stång och kan styras hit och dit och vridas.
Nu tändes alla strålkastare, som skulle vara tända och då upptäcker jag att jag inte ser så bra. Mina glasögon hade en fettfläck mitt i synfältet. Jag hade en putstrasa i fickan, som jag använde, men det blev bara värre. Nu blev det reflexer precis i riktningen mot monitorerna och det gick bara inte. Tina, vår "mamma", rusade ut och tvättade dem och nu var det lite bråttom, för nu väntade vi bara på att allas vår Rickard skulle behaga dyka upp i studion. Tina hann tillbaka och nu fick jag istället falksyn och sedan stod vi där och försökte se ut som ...jag vet inte vad.
Det konstiga var att jag inte var ett dugg nervös. Jag förstår det inte. Det kanske beror på att jag är så van sedan tidigare att stå framför folk och agera och prata och inte tänkte jag på att detta skulle sändas i TV och att kanske flera tusen skulle se det. MEN det fanns andra som var så nervösa att sminkösen fick pudra och pudra och någon kallsvettades...och så äntligen kom programledaren in. Han gick runt och skämtade lite med personalen och sedan gick han runt och sa lite till var och en.
Sedan var det klart och inspelningen kunde börja.
forts. följer
Nu tänkte jag skriva lite om min Stockholmstur och visa lite bilder, men idag är jag nog inte riktigt klok. Jag lyckades nämligen radera alla bilderna från kamerakortet INNAN jag sparat dem i datorn - så nu finns de inte längre *suckar*
Jag får ju heller inte avslöja nånting om programmet, så man får titta den 15 april kl. 19.00 på SVT2. Men jag kan ju berätta om mina upplevelser ändå.
Dagen började klockan 5, då väckarklockan ringde och då hade jag väl sovit och vaknat och sovit och vaknat - helstressad för att jag skulle försova mig.
Men det gjorde jag inte och efter frukosten tog jag min nya Oililyväska och gick iväg till spårvagnen. Jag var faktiskt ute i god tid och när jag kom fram till Centralen, så var det inte mycket folk ute.
På perrongen fick jag stå och vänta på tåget och det var kallt och blåste genom både märg och ben.
Väl uppe på tåget ordnade jag till min lilla grop med ACDC och Aerosmith i mp3-lurarna och bara satt och satt. Slumrade nog till en liten stund också.
Under resans gång kom det på lite folk och turligt nog var de både trevliga och pratsamma. Den förste mannen berättade om alla sina varghundar han hade haft genom åren och det var definitivt den bästa hundrasen man kunde ha, tyckte han - -snälla, lugna och inte behövde man trimma dem så mycket heller. Han steg dock av i Katrineholm, men då fick jag sällskap av ytterligare en man som var i 60-årsåldern gissar jag.
Han berättade att han blivit småbarnsfar igen och det var ju inte riktigt vad han planerat, men det var bara att ta skeden i vacker hand. Hans 2 andra barn var 30 och 26 och hade alltså nu en lillebror på 5 år. Så kan det gå!
Framme i Stockholm hann jag med en Espresso crema på Waynes coffee. Det var espresso med kall vispgrädde på och det var inte så dumt. Blandningen av starkt varmt kaffe med den kalla grädden var intressant och det borde ni prova nån gång.
Nu gällde det för mig att ta mig fram med SL i Stockholm till TV-huset Jag hade kollat upp hur man gör och enstaka kuponger kunde man köpa i Pressbyrån. (Jag fick t.o.m. åka på pensionärsrabatt.) Då ser jag rätt buss och knatar dit, stiger upp på bussen och säger till busschauffören:
-Hej, jag är från Göteborg och jag behöver hjälp.
-Jak ärrr från Tammerforrrs och jag behöver också lite hjälp, sa han på klingande finlandssvenska, vad vill du ha hjälp med?
- Är detta bussen till TV-huset?
-Jo, nog är det det, fast du får ta den på andra sidan gatan.
OK, en ovanligt trevlig inledning på dagen.
Jag klev på den röda bussen och satte mig ner. Bussen gick över Östermalm och jag fick se Stureplan, det beryktade, i dagsljus. Det tog ungefär en kvart och sedan stannade bussen utanför ett stort, grått hus, som det stod SVT på.
Jag och en tjej, med vackert blont hår, steg av bussen och vi fann att vi var på väg till samma ställe. Hon var också från Göteborg, var juridikstuderande och hette Anna. Vi klev in och gick fram till något som såg ut som en reception och till kvinnan, som satt bakom disken, sa jag:
-Hej, det är vi som vet mest!
forts följer...
Jag skulle skriva och visa er bilder från min tur till Stockholm, men ni får hålla er tills i morgon, för jag är såååå trött.
...Bloggullet har jag fått.
Tusen tack för det! Jag blev jätteglad. Och nu vill jag ge den vidare till alla som finns på min länklista och andra, som brukar följa min blogg.
Idag blev det värsta shoppingen fast det inte var meningen. Det var ju rea på Butik Maja!! 40 % på Oilily... Sofie! Du måste dit och titta!!!
Ett par byxor från Ewa i Valla - de ser inte kloka ut på hängare, men de blir nog mina favoritbrallor...
En tiukos sjal i lin och en lila top från Staff (70 %)...
och en limegrön, lite ljusare i verkligheten...
smög in på Flickorna Kanolds chokladbutik...
och köpte praliner...dock inte dessa, utan cappucinotryffel...
som avnjöts efter mackorna och kaffe tillsammans med Monica ...ser ni att det är en liten cappucino i modellen...den var himmelsk...2 st för 23:-
Godnatt alla, nu ska jag sova för jag ska snart upp igen för att hinna med Stockholmståget 06.42.
Igår var jag och försökte hitta nåt att ha på mig på fredag i TV. Jag vandrade iväg till Butik Maja och se där hittade jag en läcker jacka/kofta/tunika eller vad det kan kallas. Den kommer från Bohème och är stickad i gråspräckligt bandgarn - fladdrig, flaxig och asymmetrisk var det som om den ropade till mig, så den fick följa med hem. Sanningen att säga så ser den bättre ut på, än på hängaren.
En ny weekendbag kostade jag också på mig. Den är så fin i blått med blommor och andra små saker i mönstret. Min första Oilily.
Årets första semlor intogs i köket hos Tummelisa. Himmelska saker från Tre Kringlor!
Linnetyger till bra priser...
...och snygga färger...
...allt i färgstämda hyllor...
...myskuddar...
...söta förvaringslådor med teddybjörnar och babyskor...
...mer sofistikerade lådor...
...orientaliska lyktor...
...syskrin...
...prinsesskrona...
...roliga servetter...
...söta pudelväskor...
...sparbössor...
...läckert skyltfönster...
...mums...honung och sylt...
...kortlek med filmisar...
...svartvinbärssaft och bringare i plast (som såg ut som glas).Nu kommer det en bild till på en sån där illbedårisk kattunge:
och fastän själva bilden är kass så är motivet oemotståndligt - 7 veckor gammal .
Nu har jag fått veta att programmet jag ska vara med i kommer att sändas den 15 april.
Nån undrade vad jag hade gjort för att komma med i programmet och det enda jag gjorde aktivt var att anmäla mig.
Jag satt en natt och surfade runt lite och skulle titta på något program jag missat på SVT. Då såg jag en länk till Vem vet mest och eftersom jag gillar frågesporter så tänkte jag att de kanske har en som man kan roa sig med en liten stund. Det hade de inte, men det fanns ett ställe där man kunde anmäla sig för att vara med i programmet "Tja, tänkte jag, varför inte. Det kan ju vara en kul grej, inte för att jag tror att jag kommer med, men....
Två dagar senare ringer telefonen:
-Hej, det är XX från SVT. Du har anmält att du ville vara med i Vem vet mest.
-Ehhh, jaaaa, säger jag lite överraskad (eller mycket).
- Jag skulle vilja gör ett litet kunskapstest med dig om det är OK? .
Det var OK tyckte jag och det var frågor om allt möjligt - precis som i programmet - och jag hade 6 sekunder på mig att svara. Det gick tydligen ganska bra, eftersom hon sa:
-Vi vill gärna att du är med i programmet.
och på den vägen är det. Senare fick jag lite mer info via mailen och en bokad tågbiljett och på fredag morgon bär det iväg.
Nu jobbar jag hårt på att bli frisk för jag vill ju inte stå i tv och hosta Dessutom måste jag gå till frissan, för jag ser ut som en mopp eller mupp i håret.
Jag förstår att ni undrar men det var ju fullt med intelligenta gissningar i kommentarerna till förra inlägget.
Jag ska vara med i det här programmet och det ska bli så kul. Jag är ju en vedervärdig tävlingsmänniska och en otroligt dålig förlorare, som alltid misstänker komplotter om jag förlorar. Men jag får väl försöka uppföra mig den här gången och le och gratulera vinnaren med blid min.
Det är alltid så att hemma kan man alla svaren men väl med i leken kan ju allt försvinna som en tunn blå rök vid horisonten. Men upplevelsen finns kvar och jag ska fotografera som en galning - jag lovar - så att ni får vara med i alla vinklar och vrår.
Idag har jag äntligen lite sticklust och ska ta mig an lillsonens andra raggsocka och i morgon är det jag som hänger på telefontiden till vårdcentralen för nu vill jag inte hosta mer!
Får man besvära om en trevlig söndag?
På fredag nästa vecka ska jag sätta mig på tåget som avgår mot Stockholm kl. 06.42. Hur ska jag klara det? Jag, som är en sån nattuggla. Jag får väl sova på tåget.
Det kommer att bli en lång dag och jag kommer inte att ankomma Göteborgs Central förrän 22.17.
Det gäller för mig att ta med stickning och mp3spelaren, kanske också spikmattan och en bra bok, för det kan bli mycket väntan och det kan vara skönt att kunna vila lite.
Jag skulle ju kunna ta mig en promenad emellanåt också, om det är OK, för lite frisk luft är ju aldrig fel.
Lite extrakläder är nog inte heller dumt att ha med och lite fräscha-upp-sig-saker Men jag fick inte ha med mig vilka kläder som helst, utan lite restriktioner finns det.
Mat under dagen behöver jag inte bekymra mig över och det känns ju skönt. Det jag absolut inte får glömma är kamera, för det här får jag nog aldrig vara med om fler gånger. Fast det är klart - man ska aldrig säga aldrig!
Tack för alla krya-på-dig-tillrop jag fått. Idag har jag både orkat duscha och ta en minitur till garnbutiken, så det är hopp om livet. Men fortfarande känner jag mig som "ett utsketet äpple" och var jag nånsin ska få mer energi ifrån - det förstår jag inte.
Den här influensan var seg.
Så här kan ett influensavirus typ A se ut - ganska gulligt,eller hur?
Här kan man hitta frökataloger:
www.jelitto.de
www.thompson-morgan.com
www.plantsofdistinction.co.uk
www.froer.nu
www.odla.nu
www.fromedposten.se
www.impecta.se
www.runabergsfroer.se
Och man kan ju alltid Googla...
Med anledning av kommentarerna till mitt föregående inlägg kan det vara lämpligt att lyssna till följande sång: The Mom song, som jag såg hos En liten tant
Avslut 2008
* God mat lagad av maken
*Klämt pekfingret i ytterdörren precis över nageln - ont så jag nästan svimmade
*Ispaket på fingern
*Tennyson och bubbel kl. 00.00 och framåt
Inledning 2009
* Fyrverkeri i parken
* Samtal från äldste sonen 01.20.30 om att spärra alla hans kort.
"Nåt skit hände på spårvagnen och vi sprang - jag har inte min jacka!"
Mamman rusar upp från soffan för att spärra hans kort via datorn och Spärrservice. Välter ut sin vinglas och det går i tusen bitar.
* Samtal från äldste sonen 01.20.40 att INTE spärra hans kort.
"Jag har fått tillbaka min jacka!"
*SMS från äldste sonen att allt var OK.
"Vi är på väg hem nu. Jag lovar att allt är OK. Jag skulle inte ljuga om det. Jag ringer i morgon." (Han vet att mamman blir sååå orolig.) Maken tar fram dammsugaren.
* Mellansonen kommer hem 04.10. Mamman försöker somna.
*06.30 Mamman somnar
* 13.00 Mamman vaknar och upptäcker att hon precis missat Nyårskonserten på TV.
*16.00 Mamman ringer äldste sonen och får veta vad som hänt på natten.
På väg hem från nyårsfesten stiger det på några killar på spårvagnen och en av dem knuffar till sonens kompis. Lite berusade och trötta leder det ena till det andra och plötsligt står det 6 killar i vagnen som gärna vill slåss med/mot sonens kompis, sonen och sonens flickvän De flyr ut ur spårvagnen, sonen kastar ifrån sig sin jacka och ringer sedan till oss. De andra killarna vänder om och sonen hämtar sin jacka. Det var inte värre än så, men om de inte hade haft sinnesnärvaro att fly när det blev hotfullt kunde det gått illa.
* Yngste sonen, som är i Falun med en kompis, svarar på mitt SMS om allt är OK,
"OK, Vi äter. De hälsar. Vi lever, puss"
*17.30 Maken fixar middag och mellansonen visar sig för första gången detta året, lite trött.
Resten av kvällen går åt till att översätta ett stickmönster till svenska och se på TV
God fortsättning!
Senare inlägg Äldre inlägg Startsida
