Skör som kinaporslin...
Igår var det tänkt att pappa skulle komma på en försenad midsommarmiddag. Inget stort, bara lite sill och potatis och umgås lite.
Jag var så trött när jag steg upp och gjorde inget speciellt på dagen, stickade lite, läste lite. Det var väl magsjukan som satt kvar lite ännu. Sen blev det dags att åka och hämta pappa på äldreboendet dit han flyttade i feb.
När jag kom ut i bilen i regnet så ville den inte starta. Den bara morrade och ville inte alls. Sen jag slutade på Myrins har den bara stått och batteriet är inte så nytt, så egentligen var det inte konstigt - men typiskt. Det var precis vad jag inte behövde just då.
Jag tyckte att jag hade laddat för att vara glad och trevlig när jag hämtade pappa, men nu kände jag att det där glada höll på att rinna iväg.
Jag ringde pappa och försökte förklara situationen och att vi kanske fick skjuta upp det hela.
Han blev arg och skällde ut mig. Inte för att det blev inställt utan för att "det var så många besked hela tiden att man skulle hit och dit och nu var han minsann i Skanör och hur hade jag tänkt att det skulle gå om han plötsligt skulle till mig och äta" och så lade han på.
Då gick luften fullständigt ur mig och proppen med. Tårarna sprutade och jag ville ingenting längre.
Jag vet ju att det är så när man är dement och i nästa sekund så har han glömt det, men så skör är jag alltså - och det förvånar mig lika mycket varje gång. Hur bygger man lite mental styrka?
Skickar en kram och hoppas att allt känns bättre idag.
qi sa... 23 juni 2008 kl. 11:20
Det är inte lätt, att vara stark för andra när man inte har ork över till sig själv ens...*kram*
Mildamakter sa... 23 juni 2008 kl. 19:05
Man kan komma och dricka te med en vän... kram!
Monica Hansen sa... 23 juni 2008 kl. 19:21
Øv. Det må være svært. Knus :-)
Unknown sa... 23 juni 2008 kl. 19:31
Ja...hur bygger man upp mental styrka?
Även om jag betraktar mig som hyfsat stark hade jag nog inte heller orkat eller velat vara stark i en sådan situation som du hamnade i.
Det var lite väl mycket på en gång...för vem som helst.
Kram
Anonym sa... 23 juni 2008 kl. 20:52
Qi: tack, idag känns det lite bättre.
Mildamakter: nej, det är inte lätt och du vet ju hur det kan vara
gingerbeer: det gör jag gärna...tack...med stickningen
losarinasmor: tack för knus - det värmer
marskatten: Jo, det blev verkligen för mycket på en gång. Det hade räckt med bilen.
Annela sa... 23 juni 2008 kl. 22:01
Jag vet att det är den klenaste tröst... men jag förstår precis! Du som hade tänkt göra någe bra tillsammans med din pappa... och så slutar alltihopa med att han blir arg.
Jag förstår hur ledsen du blev... och det spelar ingen roll hur logiskt och riktigt allting var, du hade så gärna velat, det gick inte... och så fick du skäll. För han förstod inte..
Mental styrka... ja, jag tror det tar tid! Men jag är nog inte rätt person att svara på det nu... men jag tror att man försöker och försöker och försöker, att fixa och klara av, och en dag har alla dessa försök gett en bättre mental styrka, och ett starkare utgångsläge att stå på!
STOR varm kram...
Elisabeth sa... 24 juni 2008 kl. 10:41
Elisabeth: Om någon förstår hur det känns så är det du. Tack, för dina ord och jag tror att du har rätt att med tiden blir man stark. Det är som det där uttrycket "det som inte dödar, härdar" (krasst uttryckt). Ibland tål man mer och vissa dagar är man skörare. Det är bara att hoppas att de starka dagarna blir fler och fler.
Annela sa... 25 juni 2008 kl. 12:03
Skicka en kommentar