Igår och idag...
Igår ringde sektionschefen på AF tillbaka. Hon beklagade att jag kommit i kläm, fallit mellan stolarna, hängde i luften, men det fanns en fullständigt logisk förklaring till alltihop. Men hon insåg också att jag inte var så intresserad av förklaringen, utan mer av hur det skulle bli i framtiden.
Jag påpekade för henne att jag inte hade något som helst intresse att ha kontakt med Maria, om det var så att jag skulle få en ny om tre veckor igen.
Det skulle bli så att de arbetssökande skulle delas in i "branschgrupper" i framtiden när omorganisationen var klar, och det var inte alls säkert att Maria skulle ha hand om min "grupp".
Jag kände att det blev tjockare och tjockare i halsen och jag svalde och svalde, men försökte ändå låta "vederhäftig". Jag ville ju inte sitta och gråta i örat på sektionschefen, när jag egentligen var förbannad över hur jag blivit behandlad.
Då säger hon att "med tanke på din situation så kanske vi kan göra ett undantag och se till att du kan ha kontinuerlig kontakt med henne." Då kan jag inte svälja mer utan tårarna blir till Niagarafallet och jag kan bara svara "ja" och "nej" pipandes som en liten ynklig mus.
Jag är så van att gå på attack, ligga på och fixa allt, så någon säger snälla saker eller tycks förstå hur det är, så brister det. Tänk att det skulle behöva gå här långt!
Resultatet blev att Maria skulle kontakta mig och boka in en tid och göra upp en handlingsplan. Haha, den gjorde vi i juni - Gun och jag.
På kvällen klämde jag i mig en massa skumbananer och salt lakrits och det var himla gott - men sedan fick jag magknip. LCHF släng dig i väggen? (Bryta ihop och komma igen?)
Idag är det fest hos pappa, på hans boende. Det blir nog inte vad jag skulle kalla fest, men det är roligt att de ordnar lite i alla fall.
Just efter festen är det "anhörig - och brukarmöte" (alla "brukarna" är dementa) om förslaget från budgetnämnden att lägga ner hela stället. Det låter väl som en rolig dag?
Jag vill verkligen bara gå tillbaka till sängen och dra täcket över huvudet! (Förträngningsmekanism?)
Jag tycker inte att det gör ett dugg att visa att hela ens liv blir påverkat av andras beslut.
I dag håller jag tummen för min familjemedlem som gått igenom samma maskineri som du, och som har fått ett ställe att arbetsträna på. Måtte det funka... totalt annan bransch, men det kan ju bli bra. Hoppas...
Bloggblad sa... 2 oktober 2008 kl. 14:09
annela: Jag känner igen känslan, när det är tufft och kämpigt går det för det mesta att hålla sig, men när någon är oväntat snäll, då kan alla fördämningar brista på ett helt okontrollerat sätt...
qi sa... 2 oktober 2008 kl. 18:23
jeg tror bestemt ikke du er alene om den følelse; at hvis nogle spørger med omsorg, SÅ vælter det hele :-)
Det er frygteligt med alle de nedskæringer , der altid går ud over de svage :-(
Unknown sa... 3 oktober 2008 kl. 07:44
Kryp ner i sängen så mycket och ofta du bara kan i några dagar och hämta andan nu. Jag brukar bli helt slut efter ett telefonsamtal med FK och kan också bli arg och gråta och känna mig som du, det är många av oss som inte mår bra i allt det här handläggandet av oss 'ärenden'.. men vi är ju bara människor med känslor och det är bra att släppa masken och gråta så de hör.. det påminner de om att vi är av kööt och blod!
Vila dig nu så ses vi snart och fikar:)
Monica Hansen sa... 3 oktober 2008 kl. 07:53
Läste insändaren i GP idag... Bra gjort!
qi sa... 3 oktober 2008 kl. 12:57
Är det fel att säga grattis till insändaren?
Kram!
Monica Hansen sa... 3 oktober 2008 kl. 13:55
Bloggblad: Inte gör det det, men det har väl med stolthet att göra. Det är klart att man ska visa det och jag har ju inget att förlora. Jag håller tummarna för din familjemedlem och hoppas på det bästa. Jag tror att det bara är bra att man provar i en annan bransch och inte går tillbaka till det där man blev sjuk.
Qi: Precis så är det - man tål inte snällhet för trots allt finns det krackeleringar i rustningen.
Losarina: Det känns ändå skönt att man inte är ensam om det - DÅ hade jag blivit orolig på allvar.
Monica: Tack för samtalet och dina alltid så kloka ord och goda råd. Helt rätt att säga grattis till insändaren. Kanske kan den göra lite nytta.
Qi: Tack, den är skriven i lite affekt, men ändå...
Annela sa... 3 oktober 2008 kl. 16:00
Vet du.. när gubben gick till bussen igår mötte han en bekant.. som frågade om han läst GP.. - för det är någon som skrivit om AFoch det är så j-a bra!!!
Du är kanon!
Monica Hansen sa... 4 oktober 2008 kl. 08:39
Wohoo, så kul!! Det kanske blir ringar på vattnet...
Annela sa... 4 oktober 2008 kl. 19:52
Skicka en kommentar