Idag är det första dagen i mitt liv som jag känner mig riktigt arbetslös. Jag var på Af idag och träffade min handläggare. Hon skulle hjälpa mig att fylla i blanketter, lägga upp handlingsplan m.m. och också tala om för mig att jag skulle få en ny handläggare *suck*.
Dessutom måste jag skicka in ansökan till A-kassan och för att kunna göra detta måste jag ha 2 intyg; ett från arbetsgivaren (den senaste) och ett från FK. Arbetsgivarintyget skulle ta 14 dagar (??) och eftersom beslutet om min 50% sjukersättning kan dröja flera månader, så måste jag vara 50% sjukskriven igen. Jag ringde min läkare, men fick inte tag i honom. Ringde FK, men fick inte tag i min handläggare.
Efter allt denna information, då jag bara sjönk längre och längre ner i stolen, sa hon till slut glatt:
-Men nåt kan du fira i alla fall!
-Jaså, sa jag, vadå? Jag kunde inte komma på något alls att fira som läget var.
-Du kan fira att du är halvt frisk!!!
Bara sådär från den ena dagen till den andra för att staten bestämt att mitt rehabiliteringsår är slut.
-Ja, sa jag, det känns faktiskt inte så, sa jag uppgivet.
-Inte?
-Nä, och min läkare tyckte att det var han som skulle bedöma det och inte staten.
-Jaha, ja, så är det kanske.
Jag frågade henne också:
-Nu i september eller när det är som jag varit sjukskriven i 5 år och blir utesluten ut A-kassan, vad händer då?
-Ja, då blir det Socialtjänsten som ligger närmast till hands.
Så nu måste jag hitta ett jobb innan dess annars kan jag inte försörja mig. Tack, Fredrik & Co!
Gissa om jag blir stressad över det. Vem vill anställa en 56-årig utbränd, deprimerad lärare på 50%, som egentligen inte vet vad hon vill? Känner du nån, så skicka ett mail!
