Annelas hörna

Igår när Yngsten och jag var på datorraid, så blev han plötsligt sådär superhungrig som bara 16-åringar kan bli och då gäller det att få tag i nåt ätbart så fort det bara går. Speciellt som vi skulle åka och handla mat efteråt.
Mittemot datoraffären låg Burger King - som vi föredrar framför Mackedonkan - och vi gick in dit.
Han åt burgare med det hela och jag, som nu går på LCHF tog en espresso.

Vi sitter där i godan ro och pratade om den nya datorn och hur han kan "pirata" ner både det ena och det andra, när det plötsligt kommer fram en kvinna till vårt bord och säger:
-Jag måste få fråga dig om du inte känner igen mig?
-Njae, säger jag och stirrar på henne.
- Jag hade dig i engelska på Sjumilaskolan. Jag heter Magdalena.
-Jaaaa, nästan skriker jag, och reser mig upp och kramar henne. Såklart, nu känner jag igen dig. Hur kunde du känna igen mig?
-Jamen, du är dig precis lik.
Detta var ganska roligt och snäll sagt. Det är 30 år sedan hon var min elev i en engelskagrupp. Jag hade brunt hår i en stor Afrofrilla och det är helt otroligt att hon kände igen mig. Hon var en mycket gullig och flitig elev, som var så lätt att tycka om.
- Jag fick ett högt betyg av dig i engelska, sa hon och log.
-Men det hade du säkert förtjänat. Jag minns att du var så bra på att både skriva och tala engelska.
-Kommer du ihåg teatergruppen du hade med oss?

Den hade jag nästan helt glömt bort. 1981 fanns det nåt i skolan som hette FVA (fritt valt arbete) där eleverna kunde välja nåt från en meny, som de ville göra 2 lektioner i veckan. Jag tyckte att det var så mycket trist att välja mellan så jag startade en teatergrupp - "Rajtantajtanteatern".
Det blev väl cirka 10 elever och vi hade så himla kul. Enda kruxet var bara att vår FVA-tid låg mellan 8-10 på morgonen och det var inte alltid så lätt att vara kreativ då, på beställning.
Hur som helst så var det en mycket demokratiskt teatergrupp. Alla fick vara med och bestämma allting och vi fick faktiskt till en föreställning också i aulan inför hela skolan (högstadiet alltså). Vi spelade en av Sandro Key-Åbergs "Prator". Ett stycke, som innehöll mest nonsens, mest roligt var det!

-Kommer du ihåg Kjell som var med i Rajtantajtan? Han som var så blyg och tyst och alltid tittade ner i golvet, en liten tunn kille, som gick i min klass?
-Ja, lite grand.
Och så berättade hon en grym historia om lille Kjell.
När de gick i andra klass skickade fröken in lille Kjell i klassrummet bredvid för att hämta "ögonmåttet". När han kom in dit blev han förstås utskrattad och när han kom tillbaka till sitt eget klassrum, blev han också utskrattad. Det var en grym och elak människa, som aldrig skulle ha blivit lärare.
-När jag tänker på det nu, så kan jag gråta. Men han håller i alla fall på med teater nu och det var nog din förtjänst, säger denna underbara människa Magdalena. Då fick jag nästan tårar i ögonen.
Jag har nog haft betydelse för fler elever än vad jag tror.

Det var så himla kul att träffa henne, nu en kvinna på 43 år, och jag är så glad över allt gott hon sa om mig, om att jag hade gjort ett sånt starkt intryck på henne, att jag var en frisk släkt bland det trista kollegiet, att jag hade gett henne en så bra grund i engelska att hon klarat sig utmärkt de 4 åren hon varit ute i världen och rest.
Sånt värmer en lärarsjäl!

Sedan åkte vi och handlade.

Skrivet av Annela kl. 12:43