Pappa
Jag har varit och hälsat på min pappa. Jag har dragit mig för det i flera veckor eftersom jag blir så ledsen varje gång jag går därifrån och har ångest inför varje besök. Men idag var jag där och han har blivit så dålig. Han kan knappast gå längre; benen vill inte bära honom. Han kan inte stå, utan sitter numera i rullstol och han verkar borta i en annan värld. Jag vet inte om han är medveten att jag är där eller om det lika gärna kunde vara någon i personalen. Vi lyssnade på marschmusik. Som gammal stamanställd militär har han en förkärlek för marscher, och då trummade han faktiskt lite med fingrarna i takt med musiken. Han vill inte äta så mycket och kan bara ibland äta själv. Jag hade tagit med wienerbröd och vi drack kaffe, men då fick jag mata honom med små bitar av wienerbröd och hjälpa honom med kaffet. Han är trött och jag tycker det verkar som om han gett upp.
I juni fyller han 88 år.
Sorgligt att läsa, men jag hoppas att han bor på ett bra ställe, där han blir sett för den han är, en 88-årig äldre herre med ett långt liv bakom sig. Du kanske skulle ta upp med personalen, hur du känner dig och inför varje besök. De brukar vara bra på sådant.
Samtal från min trädgård sa... 8 mars 2009 kl. 21:24
Så sorgligt...
Hoppas att personalen är bra där han bor, så att han får mat i sig ordentligt?
Det kan inte vara lätt för dig att få känslan av att han har gett upp.
Kram!
Anonym sa... 8 mars 2009 kl. 21:29
Kram till dig Annela!
S o F sa... 8 mars 2009 kl. 21:46
Samtal: Jo, han bor på ett jättebra ställe som heter Ekmanska. Jag har berättat för personalen hur jag känner och de är bara underbara.
Marskatten: Jo, de försöker allt få i honom så mycket mat som det går. Jag försöker trösta mig med att han levt ett gott och långt liv.
SoF: Tack! *kramar tillbaka*
Annela sa... 8 mars 2009 kl. 22:57
Åh, Annela... så jag känner igen dina ord om ledsamhet och ångest! Å så slits man med det dåliga samvetet på allt det där som man hade velat men inte orkade, slits med att se det sorgliga, slits med att se någon som står ens hjärta nära vara sjuk... och man kan bara vara evinnerligen tacksam för att de kommit till ett ställe där de blir väl omfamnade!
Jag tycker du var stark och modig som åkte till din pappa... och den stunden, med kaffet,wienerbrödet du och han, det kommer en dag att vara ett av dina vackraste minnen.
Varm och stor kram..
Elisabeth sa... 9 mars 2009 kl. 08:44
Tack, för dina fina ord. Du förstår precis hur det är.
Kram tillbaka
Annela sa... 9 mars 2009 kl. 10:39
Ja, det är jobbigt när man kommit upp i den ålder som gör att man håller tre-fyra generationer i luften; föräldrar, syskon, barn och barnbarn. Alltid är det något, som behöver göras och som kan ge orsak till dåligt samvete.
Anonym sa... 9 mars 2009 kl. 17:45
Ja, det är en jobbig ålder när man håller tre-fyra generationer i luften; föräldrar, syskon, barn och barnbarn. Alltid är det något som orsakar dåligt samvete, trots att man knyter knut på sig.
Anonym sa... 9 mars 2009 kl. 17:47
frk T: Jag har inga barnbarn - än - men jag har ju läst hur ni haft det och alltid ha dåligt samvete för att man inte räcker till. Men man är inte mer än människa.
Annela sa... 9 mars 2009 kl. 19:34
Många, många kramar till Dig Annela...
Linda sa... 9 mars 2009 kl. 21:05
Tack, det värmer!!
Annela sa... 9 mars 2009 kl. 22:15
Känner igen det där. Min pappa blev dålig i början av 2000. Sedan gick det utför. Augusti 07 gick han bort. Det gör fortfarande väldigt ont.han blev nästan 81.
Fria Foten sa... 10 mars 2009 kl. 16:31
Tummelisa Garn & Design sa... 11 mars 2009 kl. 01:24
Flaxa: Det sitter i länge och det får ta den tid det tar. Min mamma gick bort i maj 2002 och jag saknar henne varje dag.
Annela sa... 11 mars 2009 kl. 01:27
Skicka en kommentar