Livet i maj
Nu har jag varit i garnbutiken i 3 månader. Det känns som tre veckor - så fort har tiden gått. Det här projektet "Enter" är det bästa som hänt mig på mycket länge. Det har inte bara inneburit att jag fått lite rutiner med att stiga upp och gå iväg hemifrån vid en viss tid varje dag.
Det har gett mig så mycket mer.
Jag har fått ett egenvärde, som jag inte känt på många år. Förut kom familjen hem sa: Vad har du gjort idag? Ja, vad skulle jag svara på det? Ingenting. Stigit upp, sett på TV, klätt på mig och varit och köpt mjölk. Det var dagarna - alla lika. Och tröttheten, den hemska, som jag inte kunde sova bort, och som ingen kunde förstå. Jag flöt sakta men säkert in i någon slags pensionärstillvaro, där dagens projekt blev att gå till Bankomaten och ta ut pengar. Ingen människa, åtminstone inte jag, kan leva så någon längre tid utan att bli passiviserad och apatisk. Aldrig några nya intryck, aldrig någon stimulans.
Nu kan jag berätta vad som hänt i Garnbutiken; om garner, projekt, skyltning, färger, kvaliteter, kunder, planer m.m. Jag har något "eget". Jag kan inte beskriva den känslan och inte heller hur mycket det betytt för mig.
Jag känner också att jag "kan". Jag har ideér och uppslag som uppskattas, jag kan sticka och virka upp modeller som får hänga i skylfönstret, så att alla kan se dem. Fattar ni vilken känsla - jag duger igen!!
Jag blir behandlad som en jämlike, som har något att komma med, någon att räkna med och jag känner att L. har förtroende för mig och låter mig göra saker på egen hand och ta ansvar för det.
Jag har en fantastisk människa, L., att diskutera allt med. Och med allt menar jag allt från frön och sådd till Jungs psykologi. Hon är alldeles underbar och kan så mycket mer än "garnvärlden". Hon är också noga med att jag inte ska göra för mycket och inte rusa fram, men det är inte lätt när det är så roligt.
Tack vare min praktikplats och och L. känner jag mig nu starkare och piggare än på länge och det känns också som om jag kan göra precis vad jag vill och klara det.
Men fortfarande är jag så känslig för ljud, konflikter och trött, men när jag blir "låg" så tar det inte lika lång tid att komma upp till ytan igen.
Jag har en glad nyhet också, men jag hinner inte skriva mer just nu. Ska till "jobbet":
Det låter så härligt, det du beskriver. Jag är själv i "pensionärslivet" just nu och det suuuuuuger. Jag klättrar på väggarna.
Anonym sa... 3 maj 2007 kl. 11:41
Ja, det är hemskt. Men det blir bättre. Det är en tidsfråga, men jag vet hur otålig man är och man vill mycket mer än man orkar.
Annela sa... 3 maj 2007 kl. 22:00
Skicka en kommentar