Pappa
Idag fick jag ett samtal från pappas hemvårdare B. Pappa hade tappat en tand, men kunde inte för sitt liv komma ihåg vad hans tandläkare heter. Det kunde inte jag heller, men jag visste var praktiken låg och kunde till sist leta upp tandläkaren på Eniro.
Pappa blir alltmer dement och trött. Han är 86 år och det är väl livets gång, men det är ledsamt. B. har haft semester i 4 veckor och hon sa att pappa liksom "krympt" på bara dessa veckor. Jag märkte också det senast jag var nere hos honom. Jag tog några bilder och när jag senare tittade på dem såg han väldigt annorlunda ut mot för bara ett litet tag sedan - liksom magrare, mindre och mycket äldre.
Jag får nog åka ner ganska snart igen. Det är hemskt att bo långtifrån. Jag vet ju att han har det bra och är omhändertagen på alla vis, men ändå...Det är min enda pappa och jag är hans enda barn.
Ett barn är alltid ett barn.. och en förälder är alltid en förälder! Så jag förstår att det känns både ledsamt och frustrerande att inte kunna vara nära nu..!
Dina ord går rakt in i mitt hjärta.. med en vemodig insikt om tiden som går, och den fruktansvärda sjukdom som din pappa har..!
Förstår så så väl hur tungt det ändå måste kännas, trots att du vet att han har ett skyddsnät omkring sig, så är det ju inte riktigt så man känner.. man önskar att man hade kunnat göra så mycket mer, att man hade kunnat vara nära...
Tänker på dig...varma kramar!
Elisabeth sa... 26 september 2007 kl. 13:43
Tack goa Elisabeth för dina värmande ord. Du vet hur det är.
Annela sa... 26 september 2007 kl. 13:50
Ta hand om varandra så gott det går och försök att inte ha dåligt samvete för att du bor långt bort. Tänker på dig!
Strumpstickan sa... 26 september 2007 kl. 14:04
Tack Monica. Jag försöker att inte ha skuldkänslor, men de ploppar upp då och då.
Annela sa... 26 september 2007 kl. 19:52
Skicka en kommentar