Fk och Af
I måndags var jag kallad till möte på Af och Fk:s handläggare X var också kallad. X är min fjärde eller femte handläggare (jag har tappat räkningen) och ännu så länge vet jag bara hennes namn. Vi har inte haft någon kontakt och det enda jag vet är att i juli ,då Fk organiserade om för femtioelfte gången och jag landade i hennes knä) började vår sejour med att hon hade semester.
Senare fick jag veta att hon i oktober ska vara barnledig, så då kommer jag förmodligen att hamna i någon annans knä. *suckar*
Hur som helst så kom hon inte till mötet!!! Hon hade väl inget att tillföra mer än vad som står i min journal, men jag tycker att om nu denna Af och Fk har en SAMarbetsgrupp, så är det ganska snyggt om båda är med, om inte annat så för att visa ett intresse; dels för samarbetet och dels för att markera att klientens (eller vad jag kallas) ärende har ett visst intresse och betydelse. Men icke! Jag blev ganska besviken och kände mig väldigt liten i sammanhanget.
Inte blev det bättre när Af (jag kallar "min" handläggare så här) berättade att i Fk:s papper stod att jag fr.o.m. 1/1 2008 ska gå upp till att arbeta heltid!!!
Jag blev alldeles chockad! Var kom detta ifrån? Vem hade bestämt det? Hur ska jag klara det?
Tusen frågor snurrade runt i huvudet och jag bara grät och grät. Stackars Af hade pappersnäsdukar, som hon bjöd på. Hon kunde dock komma ihåg, sa hon, att när vi hade möte i mitten av juni med den förra handläggaren, min jobbcoach, jag och Af pratade vi om vad mitt mål var och då sa jag att målet måste vara att någon gång kunna jobba heltid. Detta hade tydligen den fyrkantiga handläggaren tolkat på sitt eget vis.
Af var så rar och försökte förklara för mig, som inte kunde tänka klart, att detta var inget som hon stödde. Rehab kan man få ett år och fram till januari skulle hon inte kunna åstadkomma så mycket, som hon ville. Hon måste ha handlingsutrymme för processen, som hon kallade det.
Detta måste jag diskutera med min läkare, sa hon, och han får skriva ett utlåtande om min framtida arbetsförmåga. Han kommer inte att gå med på att jag ska jobba heltid. Han, liksom jag, är rädd för att jag ska gå in i väggen igen och det får bara inte ske.
Vi kunde inte prata om något annat och jag var alldeles uppriven när jag gick därifrån. Jag har en läkartid i början av oktober och tills dess kommer jag att ligga lågt. Af vill gärna ha ett samarbete med min läkare och höra vad han anser, för att ha ordentligt på fötterna, och det låter ju positivt.
Tur att jag har garnaffären att gå till. Jag kände mig lite lugnare sen, men när jag skulle berätta för L. vad som hänt på Af kom tårarna igen. Det är då själva *-* att jag fortfarande är så skör och de ska kunna göra en så ledsen.
Jag känner igen mycket av det du skriver eftersom jag har samma problem i min närhet... folk byts, regler ändras, alla tycker olika... Man ska ta mig tusan vara frisk för att orka med att vara sjukskriven... och i "mitt" fall blev klienten - eller vad man kallas - behandlad som analfabet och fick sig förepekat var namnet stod - och var nästa tid stod.... fy fasen för att behandla folk som korkade bara för att de varit sjuka.
Bloggblad sa... 12 september 2007 kl. 17:32
Jag har också blivit behandlad som om jag var dum i huvudet och inte nere. Men då var jag så förbannad att jag faktiskt upplyste vederbörande om att det inte var intelligensen det var fel på. Så kränkande!!!
Annela sa... 12 september 2007 kl. 20:32
Hoppas att det löser sig på ett bra sätt för dig.
Jag är lite ängslig över hur det blir för mig i slutet av nästa år
bollebygdsbo sa... 12 september 2007 kl. 23:35
Jag har också gått igenom såna möten och eländet... det enda jag kan råda dig är att försöka ta en dag i taget och inte ha bråttom, inte vara duktigare än vad du faktiskt orkar med, ha en bra relation med din läkare och skriv ner allt som du upplever så du kan visa hur det faktiskt är... ingen kan få dig att gå upp i arbetstid om du är sjuk hur gärna de än vill, stå på dig!!
En stooor Kram!
Strumpstickan sa... 13 september 2007 kl. 11:27
Bollebygdsbo: Ja, oroa sig kan man göra länge och mycket. Men egentligen är det ingen idé för det blir inte bättre av det. Och tänk om det blir bra - då oroade man sig alldeles i onödan. (ja, det är lätt att säga, men att göra!!)
Monica: Tack, för ditt pep-talk. Det hjälpte faktiskt lite och jag brukar (eller brukade) faktiskt vara den som står på mig - men ibland blir jag bara en lipsill.
Annela sa... 13 september 2007 kl. 12:15
Det är inte lätt när man hamnar i klorna på FK och allt vad de heter och kallar sig, och inte blir det lättare av, att man hela tiden får nya handläggare och måste dra hela sin historia gång på gång. Tur i alla fall att den här människan inte verkar helt byråkratiserad utan även har förmågan att se DIG och inte bara din sjukdomshistoria i journalen. *kram*
Mildamakter sa... 13 september 2007 kl. 15:46
mildamakter: Af är väldigt trevlig och "gillar att bända på reglerna" som hon sa och det lovar ju ändå gott i allt eländet.
Annela sa... 13 september 2007 kl. 17:58
Hoppas verkligen att du får rätsida på detta.
Själv har jag... peppar peppar... upplevt mest positivt i möten som dessa.
Kram på dig!
Anonym sa... 13 september 2007 kl. 20:09
Jag förstår att du mår dåligt efter det "mötet" med FK... Tur att AF är bra.
Man mår heller inte särskilt bra av de budgetförslag som kommit från regringen där sjukskrivna skall klämmas åt ekonomiskt.. Allt för att vi sjukskrivna, enligt Reinfeldt, är alltför passiva och inte anstränger oss tillräckligt för att återgå till arbetslivet.
Jag tror det är dags för en fika på stan för att diskutera eländet!?
Kram från qi
qi sa... 13 september 2007 kl. 20:35
Ja, fika på stan - vilken bra idé. Gärna och snart!!
Annela sa... 13 september 2007 kl. 21:19
Då kan vi dansa runt fontänen och sjunga att lipsillar är vi allihopa för det är vi när det blir för mycket, helt naturligt, och så skönt att vi faktsikt kan lipa och inte bara håller allting inom oss.
Kram!
Strumpstickan sa... 14 september 2007 kl. 10:42
Jag saknar ord helt enkelt!!!! Sååå fruktansvärt dåligt hanterat... kram på dig!!!
Anonym sa... 14 september 2007 kl. 15:43
Skicka en kommentar