I måndags var jag kallad till möte på Af och Fk:s handläggare X var också kallad. X är min fjärde eller femte handläggare (jag har tappat räkningen) och ännu så länge vet jag bara hennes namn. Vi har inte haft någon kontakt och det enda jag vet är att i juli ,då Fk organiserade om för femtioelfte gången och jag landade i hennes knä) började vår sejour med att hon hade semester.
Senare fick jag veta att hon i oktober ska vara barnledig, så då kommer jag förmodligen att hamna i någon annans knä. *suckar*
Hur som helst så kom hon inte till mötet!!! Hon hade väl inget att tillföra mer än vad som står i min journal, men jag tycker att om nu denna Af och Fk har en SAMarbetsgrupp, så är det ganska snyggt om båda är med, om inte annat så för att visa ett intresse; dels för samarbetet och dels för att markera att klientens (eller vad jag kallas) ärende har ett visst intresse och betydelse. Men icke! Jag blev ganska besviken och kände mig väldigt liten i sammanhanget.
Inte blev det bättre när Af (jag kallar "min" handläggare så här) berättade att i Fk:s papper stod att jag fr.o.m. 1/1 2008 ska gå upp till att arbeta heltid!!!
Jag blev alldeles chockad! Var kom detta ifrån? Vem hade bestämt det? Hur ska jag klara det?
Tusen frågor snurrade runt i huvudet och jag bara grät och grät. Stackars Af hade pappersnäsdukar, som hon bjöd på. Hon kunde dock komma ihåg, sa hon, att när vi hade möte i mitten av juni med den förra handläggaren, min jobbcoach, jag och Af pratade vi om vad mitt mål var och då sa jag att målet måste vara att någon gång kunna jobba heltid. Detta hade tydligen den fyrkantiga handläggaren tolkat på sitt eget vis.
Af var så rar och försökte förklara för mig, som inte kunde tänka klart, att detta var inget som hon stödde. Rehab kan man få ett år och fram till januari skulle hon inte kunna åstadkomma så mycket, som hon ville. Hon måste ha handlingsutrymme för processen, som hon kallade det.
Detta måste jag diskutera med min läkare, sa hon, och han får skriva ett utlåtande om min framtida arbetsförmåga. Han kommer inte att gå med på att jag ska jobba heltid. Han, liksom jag, är rädd för att jag ska gå in i väggen igen och det får bara inte ske.
Vi kunde inte prata om något annat och jag var alldeles uppriven när jag gick därifrån. Jag har en läkartid i början av oktober och tills dess kommer jag att ligga lågt. Af vill gärna ha ett samarbete med min läkare och höra vad han anser, för att ha ordentligt på fötterna, och det låter ju positivt.
Tur att jag har garnaffären att gå till. Jag kände mig lite lugnare sen, men när jag skulle berätta för L. vad som hänt på Af kom tårarna igen. Det är då själva *-* att jag fortfarande är så skör och de ska kunna göra en så ledsen.
